That's life!

Det här med att vara sjuk gör att jag nästan lever som en bipolär.. På riktigt alltså. Jag har utvecklat en egen variant av sjuk/frisk-bipoläritet.  

När man fått sova en natt utan smärtor och mår lite bättre är allt helt plötsligt så himla bra. Man känner att livet och världen liksom får tillbaka all färg och energin pumpar. Solen lyser extra fint, en promenad ger lyckorus som inget annat och man har bara lust att börja springa och aldrig sluta för att man bara mår så himla bra, man är tacksam över allt och man är liksom taggad på livet i största allmänhet. Jag vill bara göra ALLT och jag har så mycket kärlek till livet och energi att göra av med att jag knappt vet vart jag ska börja! Tankar som "nu är jag tillbaka" pumpar och jag tror på fullaste allvar att det kommer bli bra nu. Jag känner mig redo för att gå in på arbetsplatsen och säga att nu är jag tillbaka och redo att dra igång igen med start idag. Jag kommer att tänka på vänner jag inte träffat eller hört av på länge som jag har lust att boka in träffar med hela em i ett späckat schema för att hinna med så många som möjligt. Jag planerar resor, gör listor på allt jag ska göra med mitt liv och känner mig som en superwomen. Jag drar på en festmakeup och känner mig bara allmänt skön, snygg och bäst.

Men sen kommer knivhuggen i magen, den molande smärtan ökar och världen blir mer och mer gråskalig igen trots att samma sol är framme nu som i förmiddags. Det är som att den där uppblåsta badleksaken a la Evelina blir punkterad och luften sipprar ut i en rasande fart tills det bara är en hög skynklig plast kvar. Jag måste parkera mig i sängen/soffan igen för att smärtorna gör att jag inte kan vara igång över huvud taget. Livet handlar helt plötsligt istället om att ta sig igenom nästa timme. Jag blir deppig och hatar allt, vill bara stänga in mig och aldrig någonsin gå ut i världen igen och se allt jag hela tiden missar. Jag går från att vara maniskt lycklig till depression på ett ögonblick. 

Sen finns det ju det neutrala mellanläget som jag är i oftast. Jag bara är och fördriver tiden med något som gör att jag ska slippa tänka och känna.. Jag är så trött på att ständigt planera mitt liv och ändå aldrig någonsin kunna planera någonting. Och så är jag sjukt trött på lagom. "Om jag tar en promenad på fm blir jag oftast sämre på em så då får jag räkna med att ligga och vila då. Är den promenaden värd det eller är det något annat jag hellre vill göra?" "Tar jag det lugnt nu på fm så kanske jag kan göra något på em istället. Men trots att jag bara vilar på fm så är det ändå inte säkert att jag kan göra något på em, så då kanske jag ska göra något nu istället eftersom jag kanske är sämre senare och inte kan göra något alls av den här dagen då." 

Jag måste hela tiden värdera allt i värt/inte värt. Jag måste hela tiden vara inställd på det värsta men alltid hoppas på det bästa för att öht orka överleva! 

Jag har lätt för att snöa in mig i saker och det kan ofta leda till att jag alltid vill ha mer, och i slutändan kan det också leda till att jag mår sämre trots att det är något jag egentligen mår bättre av. Ett exempel är promenader/löpning. Jag älskar att ta en långpromenad eller löptur med hög musik i hörlurarna och vara ute länge. Jag älskar att känna svetten spruta och hur kroppen får jobba tills den tar helt slut och då älskar jag att pressa mig ännu hårdare tills man får den där kicken av en helt slutkörd, svettig löptur och man är så slut så man bara vill ramla ihop typ (fast på ett bra sätt). Ni vet när man först promenerar men känner hur man blir så speedad av energi att man bara måste springa istället för att energin måste ta vägen någonstans..? Den känslan. Tänk er nu att det här är bland den bästa känslan jag vet. Sol, moln, spöregn eller vinter spelar ingen roll för det är det där löpruset jag pratar om, den där kicken och känslan man får i kroppen liksom. 

Sen lägger vi till mitt liv idag. Vissa dagar kan jag ta en promenad på ett par km men oftast blir jag ju mycket sämre efter till och med en sån sträcka. Skillnaden mellan vad jag vill/behöver och verkligheten är ju natt och dag och det är inte samma sak att "gå ut och ta lite luft" några km som att kötta järnet. Och här kommer den här dåliga sidan in.. Jag tycker att det psykiskt är jobbigare att ta en promenad på två km än att inte ta promenaden alls. Det är ju inte en slö promenad jag vill ha utan jag vill ju ha den där kicken som man får när man kört slut på sig fullständigt. Så att ta en promenad ger mig bara så sjukt mycket påminnelser om vad jag inte kan göra längre och en påminnelse om hur livet hade kunnat sett ut om jag inte blivit sjuk, att det helt enkelt blir för psykiskt jobbigt att göra det. Det är lättare att stänga av innan än att få en liten teaser som bara gör att jag vill ha det mer än någonsin. 

Allt ger mig sån himla energi och livsgnista och jag blir så taggad på det mesta. Men ger livet mig lillfingret så vill jag oftast ha hela handen och att lägga sig på en lagom nivå och "vara glad för att jag iaf kunde ta mig ut idag" är så mycket svårare än att bli ledsen över att jag inte fick göra det jag helst ville och fullt ut. Och då är det ju lättare att stänga in sig och inte bli påmind om allt det bra livet har att erbjuda istället för att ständigt bli påmind och matad om hur bra jag skulle kunnat må och hur mycket jag skulle kunnat göra om förutsättningarna varit annorlunda. Jag måste hela tiden hålla tillbaka och då tycker jag typ att det är lättare att slå av helt än att lägga mig på den där vidriga lagomnivån. Man lever lite men man får bara utnyttja 5 % av livet, men tillräckligt för att få mersmak och vilja ha extra allt.. Du vill alltid ha lite till och lite till men du vet redan innan att du alltid bara kan få en liten munsbit and that's it. 

Allt eller inget, svart eller vitt är inte ett optimalt tankesätt direkt men det är precis så jag känner när jag går in i min wannabe-bipolär period. All in or nothing. När jag precis fått tagit en tugga av det godaste jag vet för att sedan se hur någon tar det ifrån mig och slänger bort det. När man för en sekund blir påmind om hur fantastiskt livet kan vara men sen blir tillbakaslungad till soffan och fosterställning och helvetet on earth. 

Och så var vi där igen... Hur tusan hittar man en hållbar vardag i detta skitupplägg? Hur lär man sig att leva på halvfart när allt man vill är att leva dubbelt? Hur lär man sig att vara tacksam över det lilla man får istället för att vara ledsen över att man inte fick allt? 

Ja du Evelina, livet ÄR inte alltid som man skulle önska att det var. Jag vet att du alltför ofta har mycket ont, men jag kan nog inte helt sätta mig in i hur det är för dig (och andra som har denna sjukdom). Jag känner mig maktlös, för att jag skulle vilja hjälpa dig, men kan ju inte. Jag skickar ändå många kramar här till dig, och hoppas och tror att vetenskapen inom kort kommer på nåt bra botemedel. <3 <3 <3

Fyfan,varenda ord skulle kunnat vara skrivet av mig. Jag lider så med dig Evelina och vet vilket jävla helvete du är i. Det här att aldrig kunna planera längre, väga in allt i vägskålar , vad är värt och inte? Har jag skola en dag kan jag glömma att göra något mer den dagen. Har jag ett kalas inplanerat får jag inte planera in något dagen efter då det krävs återhämtning. Nu är våren på g och jag påminns om alla lopp (vårruset etc) som släpper sina anmälningar snart och jag ställer mig frågan, kan jag anmäla mig med vetskapen att jag kommer ligga däckad i feber och smärta i dagar efter, som kanske kommer sluta med sjukhus.. Ett sjukhus jag hatar och med största sannolikhet inte ens kommer ge mig den vård jag förtjänar ❤

❤❤❤

Love you! ❤❤❤