God morgon!
God morgon från sjukhussängen.. Det har blivit några snuttar sömn inatt men inte mycket. Jag har fått en morfinpump som ska hjälpa till att hålla nere smärtorna. Jag är än så länge inte jätteimponerad av den eftersom jag fortfarande har ont. Jag skulle få en ryggbedövning (epidural) igår när jag kom in men sen ångrade de sig pga att det krockade med vissa av de läkemedel jag har för tillfället och skulle kunna orsaka inre blödningar om något gick tokigt.
Vi får se vad som händer idag. Hoppas alla ni mår bra iaf!
Förresten fick jag än en gång kommentaren: "Men du ser ju helt opåverkad ut? Hur kan du ha 6 av 10 på smärtskalan och vara opåverkad?" av narkosläkaren som kom och pratade med mig när jag blivit inlagd igår kväll. Det är nog den kommentaren som jag är mest less på att höra, alla kategorier. "Men du ser ju ut att må bra? Man kan aldrig tro att du är sjuk när man ser dig/träffar dig." Jag önskar ibland att jag var en mycket känsligare person som hade känslorna på utsidan istället för insidan. Det skulle vara så lätt att slippa bli misstrodd bara för att man ska vara "duktig flicka". Detta duktig-flicka-syndrom är ingenting jag tänker på längre, att jag ska vara duktig alltså, utan det är bara så jag är. Jag vill inte gråta och visa mig svag, vill inte bli otrevlig bara för att jag har extremt ont utan försöker istället pressa fram ett leende till läkaren när vi hälsar, pinar mig igenom undersökningen för jag vet att den måste göras, istället för att ställa till en scen om att det aldrig kommer gå för det gör alldeles för ont. Jag försöker leva livet, följa med på saker och ting, ta mina promenader och hänga med fast jag helst bara skulle vilja bli nedsövd tills ett botemedel har forskats fram. Samtidigt så är jag väldigt tacksam över att jag kan slå av och låtsats som att allt är bra fast det inte är det. Att jag kan stänga inne allting och vara helt vanlig utanpå. Denna lilla knapp har räddat många situationer för mig. Jag har bara så svårt att tro att jag är den enda som inte grinar och visar hur dåligt jag mår när jag mår som värst..? Hur kan inte ens läkarna förstå att alla inte är "grinartjejer/dramaqueens/känslomänniskor"? Säga vad man vill om läkarnas reaktioner, men nog har man varit fräschare allt!
Och nog har jag tänkt tanken vissa gånger att det hade varit så skönt att kommit in i rullstol med bara benstumpar/avrakat huvud pga cancer/helt förstörd efter en brännskada eller liknande. Missförstå mig rätt.. Jag är otroligt tacksam för allt jag har men ibland skulle det bara vara så skönt om det liksom stod i pannan på mig att jag var sjuk så jag slapp allt detta.
Jag blir väl omhändertagen här iaf och jag hoppas verkligen att läkarna kommer på någon ny superplan idag. Tack till alla er som hört av er på ett eller annat sätt! Fina ni 💗
Kommentarer
Postat av: mormor
God-morgon-kramar från oss i stugan.
Tråkigt att du inte riktigt blir trodd. De får väl prata med oss som känner dig, som ser skillnaden på Evelina mår bra och Evelina har ont!!!!
Lycka till med allt i dag <3 <3 <3
Trackback
