Idag kom jag på att jag ville ut i skogen en sväng och plocka hjortron. Andreas följde snällt med. Jag trodde att jag var på bättringsvägen men icke. Vi gick kanske 2 km totalt i lugnt tempo med några stopp för fika. Jag trodde jag skulle rinna bort hela jag i en pöl av svett och med en puls som dunkade som en trumma. Sjukt vilken känsla det är att inte känna igen sin egen kropp. 

Läkarna har ju tagit prover som visar att jag har en infektion men de vet inte vad, så jag ska till infektion på utredning. Tills dess vill de att jag ska vara sjukskriven och ta det lugnt. De misstänker att det är något som har blivit efter op men vi får se vad de kommer fram till. Jag blir bara så less på att allt ska ta sån tid. Nu har jag varit hemma i 3 veckor och egentligen har de inte kommit någonvart. Rastlös hej. Det är så irriterande när man måste lägga saker i andras händer och bara vänta..