Vilse i skogen vandrar jag omkring!

Ok.. Så vad har hänt idag då? Jag har gått vilse i skogen!! En promenad som normalt tar drygt en timme tog över tre timmar idag istället. Det är pinsamt att berätta why, but here I go! Haha!

Jag har gått en runda här i Östhammar typ 3-4 ggr den senaste veckan. Rundan är ca 7 km lång och man börjar med att gå typ 2 km på en liten traktorstig genom skogen/åkrar, sedan kommer man fram till en liten by, fortsätter efter vägen och sen kommer man fram till Östhammar och slutligen 76:an där man svänger av mot Askön. Och vad gjorde jag då annorlunda idag? Jo jag vände på rundan! Jag började alltså med samhället först och avslutade med skogsstigen. Helt sjukt vad saker och ting kan se annorlunda ut ifrån andra hållet (iaf för mig med världens sämsta lokalsinne, haha). Så alltså.. När jag kom fram till skogen kände jag mig helt lost. Och såklart hade jag inte med mig telefonen just idag, då hade jag ju bara kunnat kolla på kartan - problem solved.

Det enda jag visste/kom ihåg från skogsstigen var att det står en traktorskopa mitt på stigen typ halvvägs efter stigen (och att det var åkrar, skog osv såklart. Men det enda som liksom "stack ut"). Jag chansade och svängde av på vägen jag trodde var rätt, men så fanns det flera avtagsvägar. Det såg likadant ut som jag kom ihåg att det gjorde, men ändå inte.. Jag gick och gick och slutligen kom jag fram till stigens slut och där låg en sjö. Fel alltså. Jag vände om och började gå tillbaka och började snedda över en åker/genom en skogsdunge för att (enligt min beräkning) komma fram till den rätta stigen. Dum idé.. Det kom ingen annan väg hur långt jag än gick och tillslut vände jag för att komma tillbaka till den ursprungliga stigen som jag gick på innan.. Men då var även den borta.

Jag gick och gick och gick.. Paniken började smyga sig på lite för det gjorde mer och mer ont. Promenaden som jag hade tänkt gå var ju i det längsta laget utifrån dagens mående, och denna extrarunda var inte alls vad lillmagen behövde.. Tillslut stod jag där mitt i skogen och hade ingen aning om vilket håll jag skulle gå mot. Tillslut började jag följa skottljuden (de har en skjutbana i närheten av Askön) och då kom vi precis fram till en stor kohage. Edward är ju nästan alltid lös, förutom vid starkt trafikerade vägar, och han drar aldrig någonsin iväg. Men så kom vi fram till kohagen full med kossor och han stack iväg som ett skott. Han sprang och jagade kossorna och hade hur kul som helst, och jag gick runt hagen fram och tillbaka och ropade på honom för att få honom att komma tillbaka till mig. Men hagen var enorm och helt plötsligt var både Eddi och kossorna borta. Men efter en hel evighet såg jag honom igen. Då kom Edward traskandes ifrån skogen och efter honom gick kossorna bokstavligt talat i ett led bakom Eddi. Jag kunde inte hålla mig för skratt fast jag var så sjukt trött, hade så ont och var så less och bara ville hem. Det var en sjukt rolig syn! Jag började ropa på Eddi men han har sjukt dålig hörsel/svårt att höra varifrån ljuden kommer så han började springa åt alla olika håll och letade efter mig.. Jag gick runt, runt och tillslut fick han syn på mig. När vi äntligen var tillsammans igen vände jag mig om för att fortsätta leta efter rätt väg, och då såg jag helt plötsligt traktorskopan med en liten gloria över sig. Jag har aldrig någonsin varit så glad att se en traktorskopa som då, haha.

Jag kom hem tillslut iaf! Men shit vad hemskt det måste vara att gå vilse på riktigt.. Alltså bli borta länge utan mat, telefon, vatten, bli tvungen att sova i skogen osv. Min promenad kändes evighetslång, och då var det ändå bara några timmar.. Och sjukt vad mycket enklare livet är med telefonen. Nu kunde jag inte kolla karta, inte ringa någon..

Jaja. Det var dagens äventyr! Jag får väl hålla mig åt "rätt håll" på promenaden i fortsättningen.. Haha!

När jag kom hem tog jag bonusmedicin för att lugna smärttoppen, tog en varm dusch, åt mat, tog en powernap och sen kom Johan hem efter jobbet. Nu är vi hos Johans kompis en sväng. Johan drar el i deras hus och jag chillar i soffan.


Kommentarer
Postat av: mormor

Stackars dig! Vilken otäck upplevelse det måste ha varit. Jag trodde att du alltid hade din telefon med dig. Kram <3

2016-09-21 @ 22:27:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0