Jag vaknar till ännu en dag som sjuk. Smärtorna gör sig påmind innan jag ens slagit upp ögonen. Jag har lust att bara skrika och gråta, men jag vet att det inte hjälper.

Jag stapplar in till badrummet, tar fram min dosett och stoppar i mig mina tio morgonpiller. Jag lägger mig i sängen igen tills medicinerna börjar verka och jag försöker att låta bli att tänka. Men det går inte. Att jag som 26-åring skulle hamna i detta helvete hade jag aldrig kunnat ana. Jag som hade hela livet framför mig med karriärdrömmar som var enorma! En ekonomexamen och en fastighetsmäklarutbildning skulle göra det möjligt! Jag hade så mycket jag ville uppnå i livet! 

Men så brakade allt!

Många operationer, hundratals sjukhusbesök, sprutor, tio olika sorters mediciner med 30 piller dagligen, röntgen, akuten, kateter. Allt detta blev - och är - mitt liv.

Endometrios är en sjukdom som många inte ens vet vad det är. För mig är det något som har vänt upp och ner på hela mitt liv och förstört varenda sekund. Från att vara en pigg och glad träningstjej som älskade att jobba, till att bli heltidssjukskriven och fullproppad med mediciner. Jag har smärtor som jag ofta kräks och svimmar av. Jag har varit sjuk i över tio år och det tog hela sju år (!) innan sjukvården kunde fastställa min diagnos. Tyvärr är inte ens sjukvården påläst om sjukdomen. Jag kan fortfarande komma in på akuten med smärtornas smärta och bli hemskickad av en läkare med ordination att ta en alvedon, trots att diagnosen tydligt står i min journal. Att man som sjuk dessutom måste kriga mot hela sjukvårdssystemet för att över huvud taget få någon hjälp (och det värsta av allt) bli tagen på allvar, gör inte saken bättre.

Om man tappar hoppet inför framtiden? Självklart! Jag kämpar vissa dagar för att ens ta mig upp ur sängen och den allra största kampen är att inte tappa bort mig själv i det här och bli bitter. Det är tufft att försöka "behålla sig själv" när man är fånge i sin egen sjuka kropp. Frågan jag ställer mig, varje dag, är hur länge en kropp klarar av dessa mängder starka mediciner och hur länge jag ska orka?

Endometrios är en kronisk sjukdom som det inte finns något botemedel mot. Än. Men med samhällets hjälp kan vi åtminstone få upp ögonen för hur sjuk man faktiskt kan vara med diagnosen och hur viktigt det är att få hjälp i tid. Det behövs forskning, läkarna behöver bli mer kunniga och hela samhället måste förstå allvaret med denna sjukdom. Det finns många endosjuka som inte orkar leva längre för att sjukdomen äter upp livet inifrån.

För att få stopp på detta behöver samhället, på alla plan, ta mer ansvar för att acceptera att Endometrios finns, vare sig vi vill eller inte. Och slutligen, till alla läkare och sjuksköterskor som vi kommer till när vi inte klarar av att hantera situationen hemma: Hur skulle du bemöta mig om jag kom in på akuten med tårar i ögonen och en spypåse i handen om jag vore din dotter, syster eller mamma?