Jag går liksom in i lite olika faser här.. Från början var jag helt slut och energinivån låg på noll när jag åkte in, sen blev jag tacksam när de skrev in mig och verkligen tog tag i problemet. Sen har jag blivit otroligt less på att ligga här. Jag menar, att ligga i en säng i en vecka är ju inte något man gärna gör frivilligt. Nu är tanken att vi ska börja trappa ner på smärtlindringen. Pumpen ska jag ha i vecka, alltså tills torsdag, och från och med idag är tanken att det ska börja trappas ner. Förhoppningsvis har mina "smärtsensorer" fått vila nu i snart en vecka och att det gör att jag inte kommer ha lika ont. Men såklart finns paniken inom mig att jag snart ska hem till det vanliga verkliga livet igen. Det känns typ som att jag suttit i rullstol i 5 år, får komma in till sjukhuset och låna ben som gör att jag kan springa och gå för en vecka, för att sedan lämna tillbaka benen och sätta mig tillrätta i rullstolen för att återigen återgå till verkligheten för en lång tid framöver.