Imorgon är det slutseminarie och det skulle vara sån himla lättnad att bli godkänd, klar och få ta ut min examen. Men just nu skiter jag i vilket.. Vad ska jag med en examen till om jag ändå inte kan jobba? Det känns bara så himla värdelöst. Jag vet/hoppas att det kommer bli bättre någon gång men det känns för långt borta för att räkna med det och leva efter att det "sen" kommer blir bra.

Jag blir alltid nere efter läkarsamtal. Min läkare ringde idag efter uppehållet när hon haft semester.. Skönt att ha henne tillbaka! Men samtidigt inser jag verkligen hur tufft allting är och hur sjuk jag faktiskt är när jag är på sjukhuset och när jag pratar med läkare. Det finns liksom ingen ljusning och ingenting positivt, någonsin. 

Jag är fortsatt sjukskriven. Jag ska ev. prova ut en ny behandling snart eftersom denna inte heller fungerar (vilket innebär ännu en omgång av ännu sämre mående när kroppen anpassar sig till den nya behandlingen). En remiss är skickad till Akademiska för att göra en utredning där med deras smärtspecialister. Jag ska göra bentäthetsmätning om någon vecka för att medicinerna påverkar sådant så mycket. Jag ska till ännu en avdelning på sjukhuset snart för att kontrollera resten av magen och för att se hur påverkade övriga organ är av endon. Jag ska till sjukhuset snart igen och träffa min läkare för vidare behandling.. För att bara nämna några.

Jag HATAR att vara sjuk. Jag vill inte bli bitter och jag vill inte vara ledsen, arg, besviken, tom, lättirriterad, förbannad. Jag vill bara att allt ska bli bra och att jag ska få mitt liv tillbaka. Men hur gör man? Hur ser man det positiva i det lilla, omvärderar mål och skapar nya när det inte riktigt blir som man tänkt sig, kämpar för att hålla huvudet över vattenytan trots att man hela tiden är på väg att halka under..? Hur skapar man sig ett nytt liv utifrån de förutsättningar man har just nu trots att man är där man inte alls vill vara egentligen? Jag är medveten om att motgångar kommer dyka upp under hela livet men jag kan inte se hur jag någonsin kommer att kunna acceptera min situation och göra det bästa av den. Jag kommer behöva ge upp så mycket som betyder otroligt mycket för mig egentligen för att detta ska vara möjligt.

Tydligen ska man gå igenom någon sorgeprocessen när man fått en kronisk sjukdom (eller när någon gått bort osv). Sista steget i denna process är acceptans har jag läst. Jag tror jag har stått still och stampat på detta steg i flera år. Det kanske börjar bli dags att släppa in acceptansen i mitt liv för att kunna släppa all sorg över hur mitt liv är och gå vidare. Kanske lämna det gamla livet som liv nummer 1 och se tillbaka på det med glädje och lycka. Sen kanske jag behöver nollställa allt och starta ett nytt liv som liv nr 2, där jag helt enkelt bygger drömmar och mål utifrån hur mitt liv ser ut efter att jag fick min diagnos. Jag mår bara dåligt av att varje dag vakna och vara ledsen över att jag inte vaknar till en dag på Svensk Fast, att ha all den energi jag hade tidigare, kunna ta en promenad utan att behöva ligga och vila någon timme efter för att det gör så ont, hänga med massa vänner, vara glad och lycklig och helt enkelt må bra. Jag borde istället vakna och vara tacksam över allt bra jag har istället för att se det jag inte har, och försöka att hela tiden göra det bästa av allt och se det positiva i det lilla. Det låter bra, men det är extremt svårt att flippa över detta i huvudet. I will try though.