11. Jag är så slutpumpad på energi av all smärta så att jag inte ens orkar tjafsa med idioterna längre. 

Och som avslutning på dessa punkter slänger jag in det avdankade uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" i dagens samhälle som pricken över i:et på den här trötta punktlistan, som för övrigt inte ens borde behöva existera. Heja läkarkåren! 

Jag är iaf förenad min hatkärlek Ketanest-pumpen för ytterligare några dygn framöver, till att börja med. Smärttoppen är borta men jag har fortfarande väldigt ont. Jag skulle vilja kunna ta en paus ifrån min kropp ett tag och samla på mig lite ny energi för att sedan orka kliva tillbaka in i den igen och fortsätta livet som Evelina Nilsson. Alternativt bli nedsövd en månad eller så.. Det kokar dessutom frustration inom mig (samtidigt som jag knappt orkar röra mig) men jag orkar inte ens prata med någon för att spy ur mig skiten så bloggen får ännu en gång bli den som får ta allt.. 

Inatt låg jag och tänkte på hur skönt det hade varit att inte ha ett enormt stöd från alla i ens omgivning. Så sjuk tanke (och såklart otroligt splittrad sådan) men oavsett kände jag så. Alla är så himla fina och omtänksamma, alla bryr sig om, hör av sig, vill veta hur man mår, om man kan göra något för mig osv. Det är ju det finaste någonsin och jag är evigt tacksam för allt! Men samtidigt är det ju såå många som blir involverade och det är så jobbigt att veta att alla är det pga mig. Ibland har jag bara lust att gå i ide, mind my own business, stänga in mig i min egna bubbla och få alla andra att fortsätta med sina egna liv. Det blir liksom inte bara jag som är sjuk utan det blir så många fler som mår dåligt pga mig. Jag vill inte oroa andra, jag vill inte att andra ska må dåligt pga mig, jag vill inte behöva trösta andra för att jag mår dåligt och jag vill inte vara den som det är så himla synd om hela tiden. Och alltid samma dilemma när någon frågar hur det är: spyr jag ur mig och säger att jag mår skit, hatar att vara sjuk och hatar det här livet så blir resultatet att folk oroar sig för om man kommer orka med och blir ännu mer omtänksamma, och säger jag att allt är bra så är det ju hemskt märkligt varför jag är inlagd för tillfället, sjukskriven, spyr av smärta, har läkarbesök stup i kvarten, tar mängder med mediciner och ligger och vilar hela dagarna...

Min första tanke var att gå under jorden ett tag här på sjukhuset, men då finns det ju en del som såklart blir oroliga över varför man inte svarar i telefonen osv. Men eftersom jag knappt orkar existera just nu så får bloggen vara my space tills vidare. 

Lite dubbelmoral kan man ju tycka.. "Jag orkar inte med att folk är omtänksamma och bryr sig så jag skriver det på bloggen så får över 4000 pers reda på att jag ligger inne och alla mina tankar kring det." Men för mig så känns bloggen konstigt nog inte så. Den är min alldeles egna lilla friendo (som dessutom fungerar så att jag i det här fallet slipper svara när någon ringer osv.) och konstigt nog känns det alltid lite lättare när jag har fått skriva av mig här. Jag slipper uppdatera alla omtänksamma själar om hur det är eftersom man då redan vet hur det ligger till, jag får ur mig det jag vill och på något sätt är det ju ändå skönt att veta att det finns någon som vet att jag är här, hur jag känner mig och vet vad jag tänker även om jag inte orkar berätta det för någon (förutom Johan då som är undantaget). 

Och för att inte skapa något missförstånd: TACK världens finaste människor som alltid stöttar, finns där, hör av sig, oroar sig, bryr sig om, ger till tusen och tänker på mig. Jag är världens mest lyckligt lottade när det gäller att ha fina människor i sin omgivning. Massa kärlek till er alla ❤