Nu har jag iaf låtit mig själv gå tillbaka till att vara patient igen och efter hennes besök har det känts lite bättre. Ont gör det fortfarande men det känns inte riktigt lika hopplöst längre.

Grejen är att när man har ont precis jämt, och när det har varit mycket värre än vanligt sedan i början på december, och när det tillslut blir värre än värst och man hamnar här, inlagd på sjukhuset, så finns det liksom ingen energi att plocka av längre. Till och med energidepåerna som energin normalt finns i är borta.. Och då kan det räcka med att slå i lilltån för att bägaren tillslut ska rinna över. 

Jag var så himla arg efter ronden, fick massa dåliga besked nästa sväng, rök ihop med de som var här den tredje svängen och bröt ihop när min läkare och nån till kom tillbaka efter alla specialisternas besök. Jag pallade bara inte längre. Fulgrinade, hulkade på toan tills det värsta lagt sig och sen rann tårarna ta mig tusan i säkert ett par timmar. De liksom rann utan att jag grät och till och med när jag försökte tänka på något annat och tittade på Prison Break så fortsatte de trilla ner efter kinderna. 

Jag verkligen hatar att gråta. Alltså på riktigt hatar det. Det är liksom sån himla big deal det här med tårar för min del. Jag är ingen cryer, vill inte vara en cryer, kommer aldrig förstå cryers och tänker inte bli en cryer. Med undantag för idag då.. Nu har jag väl gjort slut på årets ranson av tårar redan i januari men så kan det gå. Men imorgon är det omstart. Det är det som är det bästa med att det alltid kommer en morgondag. Ny dag, nya tag.