Man tänker till lite när det händer konstiga grejer. Jag har aldrig tidigare lagt tid på att fundera på det här med bloggen förut utan jag har bara skrivit och publicerat, men egentligen har jag ju ingen aning om vilka som läser (förutom de som berättar att de läser då men det är ju bara en liten liten del av de tusentals människor som går in här). Jag vet hur många som går in varje dag men jag vet inte vilka.. Jag bara skriver och så läser vissa det och mer än så har det liksom inte varit för mig. Men nu har det börjat smyga sig på en liten olustig känsla.. Jag tänker för mycket på vad jag kan/inte kan eller borde/inte borde skriva. Det liksom låser sig helt enkelt.. 

Borde jag skriva vart vi är? Då fattar folk att vi inte är där då och då.. Borde jag skriva si? Då kanske den och den tänker så eller så. Kan jag skriva vad vi ska göra sen? Då kanske någon kan använda det emot mig på något sätt?

Jag går absolut inte runt och är ständigt rädd eller så för hur det än är så vet jag på något konstigt sätt att ingen vill mig något illa på riktigt liksom, även om det har verkat så ibland.. Men jag blir såklart lite nojjig och tänker lite extra. Jag har verkligen inga ovänner (vad jag vet) och vem det än är som gjort det här nu senast så känns det på något sätt som att det bara är ett sjukt skämt som gått lite för långt..? Jag hoppas iaf det. Eller mest hoppas jag att jag blev utvald av en tillfällighet, men eftersom polisen trodde att det var riktat till mig personligen på något sätt så blev man ju lite mer nojjig.

Det är mer en konstig känsla som jag har, att så många vet så mycket om mig och mitt liv. Jag har liksom aldrig tänkt på att folk vill förstöra för en förut utan jag har alltid tänkt att man vill folk väl (eller bara är neutral till människor man liksom inte känner) men att gå över till att anstränga sig för att vara elak har liksom inte funnits i min värld på det sättet (jag vet såklart att sånt händer men jag tänkte inte att det hände vanliga, tråkiga, hederliga peeps like me liksom).. Ännu mindre med tanke på att jag tycker att jag lever ett ganska "anonymt", grått och "osynligt" liv för tillfället då livet som sjuk inte har så hemskt mycket att erbjuda. Jag är inte så väldigt öppen med för mycket åsikter hit och dit, jag jobbar inte som något som någon kan ha åsikter om, jag har ingen särskild hobby/aktivitet som folk kan störa sig på (åtminstone inte som jag kan komma på).. Jag lever bara ett vanligt "tråkigt" svenneliv liksom. 

Men whatever. Egentligen är det ingen big deal alls. Det finns folk som har riktiga problem med stalkers och allt möjligt liksom och då känns det här som en liten yttepyttegrej i jämförelse. Det blir bara ett litet uppvaknande ibland och tankarna spårar iväg lite extra! 

Jag började tänka ännu mer efter att vi lyssnat på podd igår i bilen.. Jag älskar verkligen poddar och särskilt 'P3 dokumentär'. Vi har lyssnat på typ alla, men igår lyssnade vi på barnamordet i Arboga som vi inte hade hört. Man kom ju ihåg det från när det hände men det blir så mycket verkligare när man lyssnar på de som faktiskt varit med om det hela. Vilket psykfall alltså! Sjukt obehaglig människa. "Hi, I'm Tine!" Uuh..

Jag var tvungen att fråga Johan efter podden om han har något ex/ragg som verkat psyko och som det lät verkar det inte vara något jag behöver vara orolig över, haha. Men man vet ju aldrig! 

Iaf. Lyssna på den om ni inte gjort det.. Och om det är några nya här som missade när jag nötte sönder i somras om hur bra "De dödas röster" var så säljer jag in den igen.. Ni måste lyssna på den! Sjukt spännande. Tror det är P3 serie som gjort den.

Vi gjorde ett försök att lyssna på Creepypodden också i somras när vi åkte ner till Stenugnsund, men där gick gränsen för oss båda haha. Det är såklart läskigt med mord osv också men när det börjar gå över till övernaturliga grejer så pallar jag verkligen inte. Sjukt läskigt alltså! Vi lyssnade på 'black eyed kids' ("får vi komma in? Vi är rädda! Snälla släpp in oss!" Ush! Ryser av att bara tänka på det till och med haha...) och någon om Fb men de var så läskiga så vi vågade inte fortsätta lyssna på flera.. Jag hatar onaturliga grejer och jag blir så rädd av sånt att jag knappt kan sluta tänka på det och skrämmer upp mig själv till döds typ. Jag har sett kanske fem skräckfilmer i hela mitt liv och de lever min skräck fortfararande på. Jag tycker fortfarande att det är läskigt om det går en fluga på tvn haha.. Men jag vet ju att jag inte klarar av det så då håller jag mig borta från skiten! Och detsamma med creepypodden. Är det något som känns läskigt även när man stängt av så är det ingen bra idé för min del. Stäng ner innan det dyker upp ännu mer saker att vara rädd för.. Jag har tillräckligt spårad fantasi som kan skrämma mig tillräckligt redan som det är så det känns dumt att fylla på med ännu mer läskiga saker som jag inte hade behövt vara rädd för annars liksom.. 

Men igår märkte man att jag var lite extra nojjig, haha.. Vi hade gått och lagt oss typ vid 23-tiden, men så ville Edward ut så jag gick upp och släppte ut honom. Så gick han runt till ena husgaveln när han skulle kissa men så började han plötsligt skälla. Jag ropade på Edward och han sprang in igen. Jag stängde och låste och typ sekunden efter så slog någonting emot fönstret på samma sida som Eddi precis hade stått och skällt. Jag flög upp i sängen på en hundradels sekund och sen tvingade jag Johan att gå och kolla. Han kollade och lyste med ficklampa med såg ingenting.. Det var bergis en pinne eller något som ramlade emot rutan men allt tillsammans gjorde att min hjärna spårade iväg. Först kom ju det skumma paketet förra helgen som har skruvat upp mig lite extra, sen podden, Edward som skällde på något och så när något slog emot rutan dog jag.. Man tänker ju liksom alltid att det aldrig skulle hända en något på riktigt men så när vi lyssnade på podden så blir det ju så tydligt att alla liksom tänker så och ändå händer det ju vissa.. De trodde ju såklart inte heller att något skulle hända dem liksom. Innerst inne så vet jag ju såklart att jag inte behöver vara rädd för att det kommer (med största sannolikhet) aldrig att hända något men den där lilla lilla yttepytte-möjligheten att det såklart lika gärna kan hända mig något som alla andra tar över ibland. 

Förstå vad sjukt om det verkligen var någon här igår men så skojar jag bort det med att jag bara är allmänt pussy, haha. 

Jag har ju råkat ut för två "psykfall" (allt är ju relativt, men ja ni fattar) tidigare faktiskt så jag borde ju ha fått min del av det redan tycker man. Ena gången var jag ute och promenerade på en bilväg som har väldigt lite trafik (mellan Hedesunda och Vinnersjö för er som vet). Det stod en bil parkerad lite längre fram efter en liten korsande skogsväg. Det satt en man i bilen, men jag tänkte inte mer på det. Så när jag gått förbi en bit startade han bilen, svängde ut på den vägen jag gick på, körde förbi mig och sen såg jag hur han svängde in på ännu en korsande skogsväg några hundra meter längre fram. Jag la ju märkte till detta, men tänkte inte så mycket på det utan fortsatte gå. Så när jag kom fram till den vägen som han hade svängt av på så såg jag hur han hade parkerat en liten bit in efter vägen. Där stod han precis utanför bilen med byxorna helt neddragna och så stod han där och gjorde sin grej. Det var ganska öppet så jag såg honom ganska länge trots att jag fortsatte gå. Jag hann tänka att jag skulle ta kort på honom "som bevis" men så tänkte jag att han kanske skulle få panik och göra något dumt då så jag struntade i det. När jag gått förbi avtagsvägen som han stod på så hörde jag bakom mig hur han öppnade bildörren, startade bilen och svängde ut på vägen som jag gick på igen. Jag ringde pappa i panik och samtidigt som jag pratade med pappa så körde mannen upp precis bakom mig och så körde han alldeles bakom mig där jag gick. Jag visste inte var jag skulle ta vägen men blev riktigt rädd. Han kunde ju lika gärna dra in mig i bilen liksom? Han körde bakom mig en bra bit alldeles tätt bakom, och jag pratade samtidigt med pappa i telefonen (som var i Valbo och slängde sig in i bilen och körde hemåt i panik). Jag vände mig om flera gånger och tittade på honom och fick ögonkontakt med mannen och den bilden har etsat sig fast i huvudet på mig.. Jag kommer inte ihåg exakt hur han såg ut men jag får liksom upp hans ögon och hur han sitter i framsätet och stirrar på mig.

Men så helt plötsligt när jag tittade bakåt efter ett tag hade han svängt av och var borta. Pappa hade ringt både min farbror, en vän till familjen och polisen samtidigt som vi pratade så farbror kom och hämtade upp mig strax därefter. Vi förstod ju att han måste vara alldeles i närheten så vi började åka runt på småvägarna samtidigt som en vän till familjen åkte från andra hållet efter småvägarna. Så hittade han efter ett tag på en silvrig suv (precis som jag sett) och fick order av polisen att åka efter den tills polisen anlänt. När väl polisen kom och stannade den bilen satt det både en man och en kvinna i bilen. De hade tydligen varit och plockat svamp och kvinnan hävdade att mannen hade varit med honom hela tiden. Trots att det var samma sorts bil och han hade samma kläder på sig som jag berättat för polisen innan (jag var aldrig fram till dem efter då polisen inte ville att jag skulle komma dit) så valde de att tro på deras historia. Så polisen släppte dem efter ett tag och det blev ingenting.. Sjukt ju. Älskade rättsystem. Förmodligen hade väl mannen släppt av frugan (?) för att plocka svamp och under tiden så åkte han en sväng då han träffade på mig (det var bara mannen i bilen när jag såg honom), sen åkte han tillbaka och hämtade henne efter vårt lilla "möte" och så åkte de hemåt. Tröttaste poliserna. Nu vet jag ju iofs inte vad de hade kunnat göra, men det borde ju inte vara ok att blotta sig/dra en **** framför en 15-åring och sen åka efter henne i bilen. Sjukt. Jag hade reg.nr. nedskrivet och sparat länge, men vad skulle jag göra liksom? 

Andra gången var när jag bodde på söder i Gävle. Jag hade varit på krogen och skulle hem. Normalt när jag var ute brukade jag åka med exet hem när han slutade jobba vid 2.30 (han jobbade som vakt på Heartbreak) men den här kvällen pallade jag inte att vara ute så länge så jag började traska hemåt redan vid 00. I söderbacken la jag märke till en man som stod en bit framför och tittade bakåt mot mitt håll, men så vände han sig om och fortsatte gå. Efter ett tag stannade han igen och stod liksom och väntade samtidigt som han tittade bakåt igen. När jag nästan var framme vid honom började han gå igen. Då vände jag mig om och tittade bakom mig och såg att det gick en kvinna en bit bakom mig. Jag tänkte att de var ett par men att de typ hade bråkat och därför gick en bit ifrån varandra. Så stannade han och väntade på sidan av trottoaren igen och den här gången väntade han tills jag hade gått förbi honom. Jag fortsatte att gå hela tiden men så efter ett tag kom han ikapp mig igen, gick förbi och fortsatte framåt. Detta hände flera gånger. Han stannade en bit framför, lät mig gå förbi och så kom han ikapp och gick förbi igen. Det blev mindre och mindre folk och efter Södermalms torg var det typ tomt med folk. Det började kännas mer och mer märkligt och han kollade ganska mycket på mig. Han fortsatte med detta gående hela tiden, så efter ett tag kollade jag bakåt om frugan började komma ikapp men då var hon inte längre bakom. Då började det gå upp för mig att han var själv och att det var mig han väntade in hela tiden. När han hade låtit mig gå förbi ännu en gång kom han helt plötsligt upp bakom mig och tog tag i rumpan på mig. Det gick så snabbt, men eftersom det inte var några människor runtomkring så var jag liksom som förstenad av det hela. När det händer på krogen eller liknande så blir man ju förbannad och slår bort handen, skäller ut/säger till osv. men i det här fallet var jag inte lika kaxig direkt.. 

(Till er som kan Gävle:) Vi bodde på Kaserngatan då och jag brukade alltid gå stora vägarna hela vägen för att det var mest folk där. Efter att han hade tafsat så gick han förbi igen men den här gången bara fortsatte han att gå utan att sakta ner och "vänta in" mig. När jag kom till Filmkedjan vid Polhem var han ända framme vid korsningen vid American take away, så jag tänkte att han var nöjd efter tafsandet och drog vidare. Jag ville bara bort ifrån honom så istället för att fortsätta efter den "stora vägen" där han gick så vek jag av och tog en bakgata sista biten hem istället. Han var så långt framför så jag tänkte liksom att faran var över. Jag gick på så gott jag kunde i mina höga klackar på den snöiga vägen. Jag kollade bakåt lite hela tiden för att se så att han inte hade kommit efter och var där men vägen var tom. När jag hade kanske hundra meter kvar till porten tittade jag bakåt igen och då var han helt plötsligt där. Han hade vänt och stod mitt i vägen precis där jag hade svängt av en stund innan. Sen började han springa. Jag fick panik och började springa även jag. Jag sprang som en galning och såg hur porten närmade sig.. Samtidigt hörde jag hur han närmade sig bakom mig. Jag flög upp för trappen, låste upp, smällde igen dörren och i samma sekund som dörren låstes så var han uppe och ryckte i handtaget. Så himla sjukt, det var liksom bara en glasdörr emellan oss men jag var inne och säker och han var bara några dm ifrån mig. Även denna bild är en bild som jag har svårt att få ur skallen. När han står där på andra sidan dörren med iskall blick och tittar på mig. Jag skyndade mig in i lägenheten och låste om mig. Samtidigt som jag skyndade mig att dra ner persiennerna i alla fönster (vi bodde på "första våningen"; det var ju liksom på andra våningen men det var bara garageplatser under) så såg jag hur han hade sprungit runt huset och stod på andra sidan vägen och tittade in på mig.. Så himla obehagligt att han dessutom visste vart jag bodde. Jag ringde till pappa helt hysterisk och fick knappt fram ett ord. Även detta ringde jag och anmälde till polisen. De fick signalementet och åkte runt och letade men de hittade honom inte.. 

Det som jag tyckte att var jobbigast med dessa händelser var att det var vanliga medelålders män båda två. Välklädda, helt vanliga män liksom. Man har ju liksom alltid tänkt att det är en viss sorts människor som gör såna här saker men dessa händelser fick mig att känna att man aldrig kan vara riktigt säker. Det kan vara precis vem som helst som gör sånt här.. Och även detta gjorde att jag blev lite mer nojjig och försiktig av mig. Man tror ju liksom att man är säker för att ingenting kommer hända just mig, men det tankesättet kan man ju inte leva på. Det kan hända mig precis som vem som helst.. 

Ännu en sak som jag reagerade på i efterhand var hur "liten" jag blev. Jag har alltid tänkt att skulle det hända något skulle jag skrika, slå, sparka och kriga tills jag dog. Men båda dessa gånger låste det sig bara helt och det enda som malde i huvudet var att jag skulle hem. Och att jag inte ens gjorde motstånd när han kom och tog tag i mig liksom? Jag ville bara försvinna typ. Så sjukt! Inte alls likt mig egentligen, men jag antar att skräcken förstenar en.. 

Jag var faktiskt inte särskilt rädd när jag var yngre. Jag var ofta ute och sprang sent på kvällen ute i Vinnersjö när det var kolsvart ute. Det skulle aldrig hända nu kan jag säga.. Mörkrädd deluxe. 

Tips på hur man blir mindre rädd i vardagen? Ingen?  

Jaja. Nu ska vi gå och lägga oss och fortsätta kolla på film i sängen.. Jag ville bara förklara lite varför det är extremt dålig aktivitet här på bloggen. Det har helt enkelt låst sig lite och jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om längre. Helt plötsligt känns allt så himla privat. Men det går väl lite upp och ner det här med bloggen.. Jag kommer nog in i det snart igen och tycker att det är roligt!