Tänk att man kan sakna en människa så att det gör ont. På riktigt liksom. Det skiljer ju bara 15 månader mellan oss så vi är ju faktiskt så kallade pseudotvillingar. Och så har vi levt hela livet därefter också. Vi delade rum när vi var små och vi var verkligen oskiljaktiga.. När vi blev större och fick egna rum gick vi ändå över till varandra och sov tillsammans varje natt. När vi var 14 och 15 år gamla och det var dags att flytta hemifrån gjorde vi det tillsammans till en tvåa på stan och även där sov vi alltid tillsammans och gjorde allt tillsammans. Så himla mysig tid. Vi lyssnade sönder på Pink, gjorde oss klara för att gå och lägga oss och sen gick på sena bion innan vi gick direkt hem och la oss (även om Josefin alltid somnade redan på bion). Jag kan verkligen sakna den tiden och jag ångrar att jag inte njöt mer av den tiden då.
Första prövningen var väl när Josefin kom in på ett annat gymnasium i Sthlm. När hon flyttade dit blev vår första kris (ja det var faktiskt det för vi hade ju aldrig någonsin varit ifrån varandra så tidigare). Vi hade ju alltid haft varandra nära men så var hon plötsligt i en helt annan stad och jag var kvar hemma. Men hon var ju trots allt bara 1,5 h bort så man kunde ju åka och hälsa på när som helst och hon kom ofta hem på helgerna.
Men så kom LA/NYC. Ännu värre. Helt plötsligt var vi på två helt skilda platser i världen och endast telefonen kunde få oss att umgås. Jag är såå glad att hon gör detta och ingen är stoltare än mig. Jag är helt övertygad om att hon kommer ta Hollywood med storm med tanke på hur mycket hon lyckats med redan. Det finns verkligen ingenting hon inte klarar när hon väl bestämt sig för något. Misslyckas och att ge upp finns liksom inte ens med i tankarna.. Jag känner ingen som har ett sånt driv som hon har och trots att hon är en familjemänniska ut i fingerspetsarna och längtar hem till oss här hemma så fortsätter hon att kämpa.
Jag vet att vissa tror att hon glidit på en räkmacka ibland men då har man ingen inblick i verkligheten. Varje liten framgång hon tagit sig till ligger det blod, svett och tårar bakom. Tons of it! Men det ser helt klart lätt ut för henne.. Jag menar, vem som helst går inte på Grammysgalan, hänger med de största av stjärnorna, har typ alla kändisars telefonnummer i sin telefonlista och lever det där it-livet (#skryt). Hon är verkligen inne i den innersta kärnan och dit är det inte många som tar sig.
Hon fick en roll i Jamie Foxx nya storfilm där många stora namn är med. Jamie skrev till och med om manuset för att få med Josefin i filmen.. Kontrakten var påskrivna och klara men så föll det på visumet. Detta visumstrul.. Hur sjukt är inte det? Hon hade kunnat hoppa över typ hundra steg och gå direkt på storfilm och så är det något annat det faller på när man väl fått en sån stor chans.
Jag saknar dig så sjukt mycket honey och jag önskar att det fanns ett sätt där vi kunde vara nära varandra men ändå leva de liven vi vill. Ibland får jag den där konstiga känslan av att det är något som saknas i mitt liv och jag är helt övertygad om att det är din närvaro jag saknar. Tack gode gud att vi ändå lever på 2000-talet och att detta inte hände för några hundra år sedan när man varken reste som man gör idag eller när det inte fanns telefon/snapchat och allt sånt. På ett sätt känns du ju trots allt ganska nära även om jag saknar att ha dig här nära jämt..
Jag hoppas iaf att vi ses snart på ett eller annat sätt. Om jag inte får möjlighet att komma och hälsa på i vår så hoppas jag åtminstone att vi ses till sommaren. Tack för din eviga stöttning, alla dina roliga inlägg i vår syskongrupp på fb (haha) och tack för att du är världens bästa andra hälft ❤ Jag är ditt största fan, är den stoltaste storasystern på den här planeten och jag kommer alltid att have your back.
Älskar dig stjärnstopp! ❤
