Igår kollade jag på tredje säsongen av SKAM. Jag kollade på den innan svenska texten kom och jag kände att jag var tvungen att kolla på den med svensk text också så att jag fattade något.. Så det blev en favorit i repris. Jag (och typ alla andra) älskade säsong två mest av de tre jag sett. Jag menar Noora, hur cool? Men igår när jag tittade på säsong tre igen så blev jag alldeles cheesy och älskade den nästan mer. Den har ju bara ett såå fint budskap så jag dör. Finaste scenen i hela SKAM måste ju vara när Isak och Jonas sitter och har sitt snack på en parkbänk samtidigt som de äter kebab. Jonas reaktion kan ju vara den finaste och bästa i ett sånt läge.. Vill ju inte spoila utifall inte alla sett det, men ni som sett det vet vad jag menar. Hur fint? Screw William - I'm going for Jonas, haha. 

Jag har aldrig haft den där känslan av att inte passa in så jag kan nog inte tänka mig in i det riktigt. Jag har alltid haft vänner som jag trivs med, alltid känt mig trygg i mig själv och alltid blivit respekterad för den jag är. Jag har aldrig känt mig ensam, utanför eller "konstig". Men att känna sig annorlunda osv. måste vara så sjukt jobbigt. Den största elogen till alla där ute som ständigt kämpar med att hitta sig själv, stå för den man är och som vågar vara "annorlunda". Jag är tacksam över att jag inte behöver ta den "kampen".

Nu vidare från Jonas till nästa crusch.. Damon Salvatore! Haha. Jag har sett några säsonger förut men det var längesedan så det blev att börja om och se Vampire Diaries från början nu när jag var redo för en "ny" serie efter Prison Break. Johan förstår inte det där med att crusha ner sig i en filmkaraktär. Jag förstår. Om jag förstår, haha.