Igår och idag har jag mått bra, riktigt bra. Underbart! Jag vet inte när jag kunde säga att jag mådde bra senast. Igår kväll hade jag riktigt ont och inatt har jag inte mått bra så det svänger ju fort, och bara för att jag mår bra en dag så är det ju tyvärr inte över för det. Jag är ju sjuk fortfarande och så är det.. Men dagarna då jag mår bättre, och framförallt har mindre ont, har blivit fler den senaste tiden och det njuter jag varje sekund av. Framförallt njuter jag av att ha plockat bort mängder med mediciner. Jag känner igen mig själv lite mer nu och det är fantastiskt. Den helt nerdrogade hjärnan är borta och det känns inte längre som att jag går runt i en dimma. Jag är liksom mer här. Helt otroligt att det ens funkat att ta bort så otroligt mycket mediciner men dels är det nog att jag ändrat förhållningssätt lite. Jag gör saker efter mående nu och förut gjorde jag det jag ville och behövde och anpassade medicinerna därefter. Självklart blir det mer vila och hemmahäng nu men jag är åtminstone klar i huvudet. Det är nog lite olika tider i livet.. Då behövde jag kunna göra saker för att slippa tänka och för att över huvud taget hålla mig över ytan. Nu har jag väl kommit ett steg längre, dragit ner förväntningarna deluxe och deppar inte ihop fullständigt för varenda smärttopp som kommer (eller jo det gör jag visst det men jag kan väl hantera det bättre eller nåt).
Problemet med mig blir ju fallet efter de bättre dagarna. Jag vet ju att skoven kommer och går och fallet blir så mycket högre när man är "på toppen" än när man är inne i en dålig period. Jag väljer hellre detta alla dagar i veckan såklart men det är alltid extra jobbigt att komma tillbaka till botten efter en bättre period.. Precis när man får upp hoppet om framtiden så är man tillbaka på ruta ett igen liksom. Men jag försöker hela tiden att lära mig att leva "mitt nya liv". Jag suger på det big time men det innebär ju egentligen bara att det finns en enorm utvecklingspotential och chans till förbättring. Jag har helt klart enormt mycket att lära mig.. Det är så sjukt hur jag har ändrat tänk. Förut har jag alltid varit positiv och räknat med "det bästa" i alla situationer. Nu utgår jag nästan alltid från att jag kanske kommer må dåligt imorgon och att livet kanske inte kommer bli som jag vill.. På något sätt är det lättare att inte hoppas för mycket även om det är ett sjukt deprimerande sätt att tänka. Men hopp och vilja är sjukt nog det som tagit död på mig mest, att hela tiden hoppas och att sen alltid bli besviken..
Det är ju sjukt egentligen. Jag har haft endo sedan jag var 15-16 år och jag har fortfarande inte lärt mig att leva med det. Det är ju de senaste 4 åren som har varit riktigt, riktigt tuffa men jag har ju fortfarande haft problem och blivit påverkad av sjukdomen i över 10 år. Jag borde nästan vinna pris för sämst utveckling över tid.. Jag menar, kom igen. Att inte ha accepterat att man är sjuk och lärt sig leva med en sjukdom på 10 år måste ju nästan vara omöjligt? Well, obviously not men jag lär ju vara en av få som fortfarande geggar runt i acceptans-stadiet 10 år senare.
Men idag är idag och idag mår jag bra. Man kanske inte behöver tänka så mycket längre fram än så ibland?