När jag kom hem tog jag med mig Edward och gick och la mig. Jag har legat och lyssnat på musik och funderat på livet. Jag fastnar ibland vid ganska stora tankar och funderingar på nätterna när jag inte kan sova. Jag är en ganska rationell människa som gärna vill hitta en mening med det mesta. Och hittar jag ingen mening med något har jag svårt att förstå varför det händer och då känns det så himla meningslöst. Som att jag är sjuk till exempel.. Anledningen till att acceptansen ligger så långt borta tror jag nog är för att jag inte hittar någon som helst mening och förklaring till varför jag tvingas vara sjuk och jag ser inte att det kommer något bra ur det alls. Det gör att jag liksom aldrig kommer till punkten där man bara landar i att "nu är det så här det är och jag kan inte göra något för att få det att försvinna". Jag kan inte komma ifrån känslan att jag missar mitt eget liv och jag har svårt för att leva ett liv där utgångspunkten hela tiden är att göra det bästa utifrån de förutsättningar jag har och inte det bästa av livet. Jag har liksom inte längre drömmar där the sky is the limit utan jag har drömmar som innebär att överleva. Göra dagen lite bättre än igår.. Istället för att använda ord som bäst använder jag oftast ord som bättre, eftersom jag har fått inse att jag inte kommer kunna få den bästa dagen, men jag kan förhoppningsvis få en bättre. 

Många tankar och lösa trådar, men jag kan inte riktigt knyta ihop dem.. Jag är så ledsen över att jag har en sämre period igen med mycket ont. Det kan man väl iaf avsluta med att sammanfatta.