Hur fin är han inte? Jag älskar hans ögon. De ser så himla snälla ut.. Jag kommer ihåg när vi precis hade fått hem Edward. Då satt Elliot med honom i knät och gosade och var så stolt över att han hade fått en alldeles egen hund. Helt plötsligt sa han: "Åh han är så fin så jag vill börja gråta.. Jag vill ta mig in i hans hjärta!" Helt sjukt hur en liten kille på 5 år kunde få ur sig något sådant. Men jag kan inte annat än hålla med ibland. 

Imorgon kommer han hit, älskade, saknade lilla Elliot. Jag har inte träffat honom på 3,5 månad nu. Längsta tiden ifrån varandra någonsin.. Eftersom han bara var ett halvår när vi träffades så har han fått en otroligt speciell plats i mitt hjärta. Att vara plastmamma var självklart tufft stundtals, men det var helt klart ännu tuffare att vänja sig med ett liv utan honom. Saknaden är enorm ibland! Men det är väl inte så konstigt när han har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv i nästan 5 års tid. Men imorgon blir det mys och gos! 💗 Längtar!