Sämsta skiten någonsin!
Skönt att ha bloggen att spy ur sig på ibland, slipper någon lyssna.. För er som inte vill läsa negativt skitsnack: sluta läs NU.
Vilken skitdag! Jag har varit så himla förbannad över hela det här skit-upplägget på det här skit-rehabprogrammet. Jag är såå missnöjd och det är inte alls vad jag blivit "lovad" tidigare under förberedande utredningen.
Jag kan helt ärligt säga att det inte har gett ett skit. Och egentligen vet jag knappt vad man ska hoppas på när läkarna i teamet redan första dagen gjorde klart för mig att de aldrig kommer kunna bota mig eller ta bort smärtan, bara förhoppningsvis lära mig hantera den bättre och lära mig leva med smärtan. Allt teamet går igenom har jag liksom själv gått igenom, provat och jobbat med hemma miljontals gånger tidigare. Inget nytt, inget revolutionerande. Och det är otroligt frustrerande och det gör mig så besviken!
Dessutom är det en massa gnällspikar på avdelningen som ältar sönder sina problem och sjukdomar och jag orkar inte lyssna på skiten. Sitta och lyssna på hur sjuka de andra är och hur jobbigt de har det kunde jag inte bry mig mindre om. Vi är alla sjuka som är på sjukhuset, I get that. Men man behöver liksom inte berätta om sitt fruktansvärda liv hela tiden och hur jobbigt man har det. I 2,5 v har jag varit i den här geggan och jag kommer seriöst behöva rehab efter rehaben för att bli människa igen. Vissa vet inte ens hur man stavar till kämpa och jag har så svårt för människor som gett upp och som tycker så himla synd om sig själv - hela tiden. Ingen någon annanstans, någonsin, har det värre än de på avdelningen, det ska ni ha klart för er. Ämliga, ältande, jag-har-det-värst, tycka-synd-om-sig-själv-människor. Jag är där för min skull, inte för att sitta och lyssna på deras lidande. Ändå är det det jag sitter och lyssnar på hela dagarna. "Vilken bra diskussion" säger någon ifrån teamet efter någon grupprehab-grej när de har suttit och gnällt. Bra diskussion? Är detta ett skämt? Vi har lyssnat på människor som tycker synd om sig själv hela dagen, det är vad vi gjort...?!
Jag kan tänka mig att det är bra för många som inte har något driv och som inte försökt med någonting på egen hand, men inte för mig. När läkarna säger typ "Det kan vara bra att ta en promenad ibland trots att man har ont för att kroppen behöver hållas igång trots att man är sjuk" och vissa ba "Wow. Vilken bra idé. Det ska jag prova!"
Då känner jag bara s k j u t m i g ! Hur kan man inte ha gjort allt man kan innan man söker hjälp? Jag vet att jag dömer sönder många av dem nu och generaliserar big time, men det dom går igenom på den här rehaben är så basic att det känns som att börja om i lekis trots att jag precis tagit högskoleexamen. Många har väl inte tagit sig längre än till lekis i deras så kallade "sjukkarriär" och för dem är det säkert jättebra att fortsätta lära sig nya saker. Men för oss "normalbegåvade", "vanliga" människor är det ju ett skämt.
Jag har typ inte sagt ett ord på hela dagen. Sista timmen drog jag därifrån. Jag sa att jag hade en dålig dag och sen stack jag. Jag pallade inte att vara kvar på avdelningen mer. Halva tiden av min rehab har gått och jag känner mig mer frustrerad än någonsin över att vara sjuk. Det här ska liksom vara ett av de bästa teamen i Sverige och den bästa hjälpen det finns att få, och det här är allt de har att komma med?!
Jag bestämde mig för att åka hem. När jag kom till tågstationen och skulle trycka på dörröppnaren på tåget så började det rulla iväg. Så himla nära att jag hann med.. Det gjorde ju inte att mitt humör blev bättre direkt.
Det är tur att jag är all by myself ikväll. Såna här dagar är det skönt att slippa vara trevlig mot någon.
Kommentarer
Postat av: Musch
❤️❤️❤️ Love you!
Postat av: mormor
Du måste också öppna munnen och tala om för dem som håller i "kursen" hur du känner och tycker om detta. Jag hoppas att den här delen är till för att förståsigpåarna ska förstå var i "sjukkarriären" ni befinner er, och sedan kunna tillföra något. Så sjung ut till dem också!!! Kram <3 <3 <3 <3 <3
Trackback
