Det finns hopp!
Vi tog en kall och frisk prommis idag. 7 km blev det! Jag var illröd på hela benen när vi kom hem, trots underställ och byxor. Sjukt kyligt idag!
Jag börjar för första gången på över 3 år känna igen mig själv lite idag. Jag sa till Johan imorse att idag kan jag säga att jag mår bra, genuint och från hjärtat. Jag vet helt ärligt inte när det kändes så senast.. Visst att jag har mina vanliga smärtor osv. men jag känner att jag håller på bli mig själv igen. Och jag älskar det!! Det känns som att jag varit i en gråskalig dimmig värld utan känslor och utan liv under alldeles för lång tid, men nu börjar äntligen färgen komma tillbaka och jag känner hopp om framtiden. Gu vad cheesy det låter när jag skriver det, men medicinerna, och framförallt allt morfin, har förstört mig i så många år nu. Jag har behövt det, och jag behöver det fortfarande till viss del för att kunna leva med mina smärtor, men äntligen ska denna enorma mängd väck och de ska göra en total utredning för att hitta andra sätt att hjälpa mig än att pumpa på mig otroligt starka mediciner och hoppas att det gör mig frisk! Det finns inget botemedel, men äntligen ska jag få hjälp! Äntligen pratar läkarna om att jag ska tillbaka till jobb istället för att bli sjukpensionär. 2016 kommer att vara året då livet börjar handla om att leva istället för att överleva. Baam!
När vi kom hem ringde Fia och Rickard och ville ta en fika på stan. Vi satt där i över två timmar och åt och pratade tills jag var tvungen att gå hem och ta mina mediciner. De följde med hem och stannade hos oss ytterligare några timmar. De åkte hem för en timme sedan, för att fixa hundvakt och sedan komma tillbaka till stan. "Man lever bara en gång" var Fias kommentar kring det hela. Hahaha! Så nu väntar middag på stan med bästisarna (och några öl för våra boys). Hoppas ni har en underbar dag!
Jag börjar för första gången på över 3 år känna igen mig själv lite idag. Jag sa till Johan imorse att idag kan jag säga att jag mår bra, genuint och från hjärtat. Jag vet helt ärligt inte när det kändes så senast.. Visst att jag har mina vanliga smärtor osv. men jag känner att jag håller på bli mig själv igen. Och jag älskar det!! Det känns som att jag varit i en gråskalig dimmig värld utan känslor och utan liv under alldeles för lång tid, men nu börjar äntligen färgen komma tillbaka och jag känner hopp om framtiden. Gu vad cheesy det låter när jag skriver det, men medicinerna, och framförallt allt morfin, har förstört mig i så många år nu. Jag har behövt det, och jag behöver det fortfarande till viss del för att kunna leva med mina smärtor, men äntligen ska denna enorma mängd väck och de ska göra en total utredning för att hitta andra sätt att hjälpa mig än att pumpa på mig otroligt starka mediciner och hoppas att det gör mig frisk! Det finns inget botemedel, men äntligen ska jag få hjälp! Äntligen pratar läkarna om att jag ska tillbaka till jobb istället för att bli sjukpensionär. 2016 kommer att vara året då livet börjar handla om att leva istället för att överleva. Baam!
Nu ska vi ut på stan. Precis som vilken annan 25-åring som helst! Hörs hej!
Kommentarer
Postat av: mormor
Heja på, så glad jag blir <3
Svar:
Evelina Nilsson
Postat av: Loulou å Lias
Va skönt!!! Vi vill träffa dig snart också ☺️✨❣
Svar:
Evelina Nilsson
Postat av: Brors
Ååååååh!!! ❤️❤️❤️ Love u världens världens starkaste tjej! ❤️❤️
Svar:
Evelina Nilsson
Postat av: Musch
Men fy tusan vas lycklig jag blir över detta inlägg!! Älskar dig min kämpe!❤️❤️❤️
Svar:
Evelina Nilsson
Trackback
