Livet är så sjukt jäkla orättvist. Jag vet på riktigt inte hur jag ska kunna stå ut längre.. Jag har kämpat mot den här vidriga sjukdomen i 10 år nu och det blir bara värre och värre för varje år. Jag får lite ondare för varje månad, lite längre skov, lite djupare smärta, lite fler problem. När ska det ta slut? När ska det vända? När ska de hitta ett botemedel mot denna vidriga sjukdom? När ska denna sjukdom sluta vara kronisk? När ska jag slippa spendera alla dessa dagar och nätter på sjukhuset? När ska jag få vakna till en dag utan smärta, mediciner och sjukdom? Kommer jag någonsin att få göra det igen?

Hur fasiken skapar man sig ett drägligt liv när man inte ser ett slut på skiten och att leva mitt i det är så fruktansvärt att det inte heller är ett alternativ?

Ordet hat räcker inte längre till för att beskriva den känsla jag känner för min sjukdom. Den fäller krokben för mig precis hela tiden och jag orkar snart inte resa mig upp efter varje fall längre.

Jag är 26 år gammal, utbildad fastighetsmäklare och har en filosofiekandidatexamen i företagsekonomi, har en otroligt stark vilja och har alltid haft en dröm om en grym karriär, älskar att träna, älskar full fart och en fullspäckad kalender, älskar att umgås med människor och att hitta på roliga saker. Jag älskade livet och jag älskade att leva varje dag. Nu känns det precis som att livet har tagits ifrån mig, rivits sönder och stampats på, för att sedan lämnas tillbaka till mig alldeles grått, smutsigt och trasigt.
Jag har en fantastisk man vid min sida, en helt underbar familj, världens bästa syskon, fina vänner och en liten fyrbent vovve med världens goaste personlighet. Jag har allt det, men det är också det enda som betyder något. Det är det enda som får mig att orka kämpa lite till, och lite till.

Att få en kronisk sjukdom är nog bland det värsta man kan utsättas för som människa. Att sjukdomen är kronisk betyder att du aldrig kommer att bli frisk igen, att det aldrig kommer att gå över. Du kommer aldrig få ett friskt liv någonsin igen och du kommer för alltid att vara utanför i samhället. Den biten som sjukdomen har tagit ifrån dig kommer du aldrig någonsin att få tillbaka. Och det är det som gör mest ont av allt och det är den smärtan som är svårast att beskriva.. Att sjukdomen har "förstört" min bukvägg, tarmar, blåsa, livmoder och äggstockar gör fruktansvärt ont, men att inte veta hur min framtid kommer att se ut gör så mycket ondare.

5 timmar och 3 morfinsprutor senare kan jag nu lämna akuten/avdelningen för att åka hem och försöka sova.. Vilket glamouröst liv man lever!