Ok.. Nu struntar jag i att hålla tyst. Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag över hela den här situationen och desto mer säker blir jag på att det är grova tjänstefel som sjukvården utsatt mig för.

Jag har gått ett rehabprogramm i 4 av 5 veckor på Akademiska sjukhuset. Denna vecka är den sista veckan och därefter skulle det vara uppföljning 1 mån, 3 mån, 6 mån och 12 månader efter avslutat rehabprogram. Jag har blivit skickad dit ifrån Gävle sjukhus för att Gävle inte har dessa specialister som Akademiska sjukhuset kan tillgodose.
Ni som följer bloggen har läst att jag har varit otroligt missnöjd med hela programmet. Redan första veckan kände jag en besvikelse över att det var långt under förhoppningarna, men jag har fortsatt ändå för att "ge det en chans" och för att jag inte är en quitter. Jag har skrivit att programmet bla är "den sämsta skiten någonsin" och att det inte har givit mig någonting. Jag har även tagit upp detta ganska tydligt med en i teamet som jobbar i rehabprogrammet och till ytterligare två har jag nämnt det lite mer flyktigt; att jag är missnöjd och att det inte har givit någonting.

Jag har även, i åtminstone ett inlägg, varit ganska hård mot de andra i gruppen som går samma program som mig. Och det var det som blev "startskottet" till den här soppan. Jag tänker inte kopiera in det inlägget eftersom en/flera i gruppen tyckte att det var traumatiserande att läsa det (enligt läkaren, jag har inte kunnat prata med gruppen personligen eftersom läkarna har "portat" mig ifrån avdelningen då den/de i gruppen som tagit detta så hårt inte skulle klara av att träffa mig). Om någon är intresserad av att läsa inlägget finns det i arkivet, juni månad om jag inte minns fel.
Jag har iaf skrivit att det gnälls mycket i gruppen, att man tycker så himla synd om sig själv, att jag inte orkar höra på deras problem eftersom det självklart inte ger mig någonting utan jag vill ju ha hjälp med mina problem - inte lyssna på andras. Jag har även skrivit att det ska bli skönt att komma därifrån och komma hem till "vanliga" människor, att flera av de andra i gruppen verkar vara nöjda med programmet och att min teori för detta är att programmet verkar passa dem eftersom de ligger efter mig i "sjukkarriären". Att de ligger på en lägre nivå än mig själv. Jag har inte nämnt några namn, jag har inte skrivit om vad någon specifik individ berättat och jag har enbart generaliserat MINA TANKAR och MINA UPPLEVELSER i detta rehabprogram. JAG tycker att de gnäller, JAG tycker att de ligger efter mig och inte har kommit lika långt, JAG tycker att de verkar sakna driv osv. ENBART mina upplevelser! Och ingen annan någonstans kan lista ut vilka dessa människor är. Det är enbart de själva som vet att de varit där, pga sjukvårdens sekretess. Läkarna bad oss första dagen att alla historier som berättas i gruppen stannar i gruppen med någon form av tystnadsplikt, och från min sida är det precis vad de har gjort. Jag har inte berättat om vad Anna, Sara, Lisa eller Sven har sagt utan jag har skrivit att det gnälls och det tycks synd om hela dagarna. Helt enkelt är det flera människor jag aldrig skulle välja att spendera tid med i vanliga fall då jag inte gärna umgås med människor som suger energi.

Jag har nämnt i gruppen att jag har en blogg där jag skriver av mig och spyr ur mig känslor och tankar. Jag har alltså pratat om bloggen öppet - för att jag inte har något att dölja. Jag står för vartenda ord jag säger och skriver och jag kan skriva det igen för att förtydliga det: det ger mig ingenting att sitta och lyssna på andras sjukhistorier och särskilt inte med människor som har ännu mindre driv än mig själv. Jag vill bli peppad, taggad, få energi och bli driven av människor jag träffar och inte motsatsen, som JAG upplever det i det här fallet. Det ger inte mig någonting att "leka träslöjd", sitta med målarpennor och skriva målbild och färglägga tårtbitar. Det passar inte MIG, men sen finns det säkert många som tycker att det är ett jättebra sätt att försöka skapa sig ett bättre mående. Men inte för MIG! JAG har upplevt det som att jag backat 15 år i utvecklingen.. Bara för att man lever med daglig smärta och är sjuk tycker jag att det är ett enormt stort hopp från att, i mitt fall, vara utbildad fastighetsmäklare/ekonom och vara med och skriva bostadskontrakt på flera miljoner för att sedan sitta och måla med färgpennor etc. Det passar inte MIG! Jag tycker inte att "att vara sjuk" och "leka lekis" och lära sig livets grunder borde vara en självklar kombination. Men den attityden tycker jag att bland andra sjukvården har haft i det här fallet. Jag säger inte att MIN upplevelse ifrån denna händelse är den rätta, men det är så JAG ser på det. Precis som att vissa tycker om choklad och vissa hatar choklad - allt passar inte alla. Och inget är rätt eller fel.

Detta är väl egentligen mest kritik till avdelningen. Att bygga upp ett program på att sitta i grupp med andra sjuka människor ger inte MIG någonting utan tvärtom, men det finns garanterat andra människor som tycker att det är skönt att prata ur sig, tycka lite synd om sig själv och lyssna på "likasinnade". Och jag har all rätt i världen att uttrycka mina åsikter om hur dåligt det är och hur lite det gett, känslor, tankar och frustrationer här på min portal - MIN blogg!! Sen är det ju så också att det finns ju ingenting som säger att mina känslor är det rätta. Det kanske är ett jättebra program och att det är JAG som inte "passar in" i det programmet. Jag säger absolut inte att det är ett dåligt rehabprogram. Jag säger att det är dåligt FÖR MIG!

När jag fick samtalet i måndags ifrån en läkare på avdelningen pratade vi i närmare 25 minuter. Allt som sades under samtalet är självklart läkarens ord.. Vilka som ligger bakom läkarens ord vet jag inte. Jag fick iaf höra att en eller flera i gruppen hade hittat min blogg och blivit helt förstörda av att läsa den då den/de känt sig träffade. Jag blev först helt ställd men jag höll mig lugn och sansad under hela samtalet, även om jag var fullkomligt rasande. Snacka om att sjukhuset valde sida direkt utan att ens prata med mig först.. Det var ju såå synd om de i gruppen. Buhu!

Teamet hade enligt läkaren gjort bedömningen att jag inte fick komma tillbaka under den resterande veckan av programmet och förmodligen inte heller under uppföljningarna, just för att gruppen inte skulle klara av att träffa mig för att det skulle vara för stor psykisk påfrestning. De hade blivit så nedbrutna av att läsa min blogg och de skulle (fortfarande enligt läkaren) behöva lägga mycket tid av den resterande veckan till att försöka läka deras sår och då passade det inte att jag var närvarande. Bland annat.
Jag förklarade att jag aldrig vill såra någon och om jag nu sårat någon omedvetet så ville jag självklart komma och be om ursäkt till den/de som känt sig träffade personligen. Men det passade sig inte. Jag fick inte ens komma och be om ursäkt?!?

Jag fick även kritik från läkaren för att jag inte tagit upp mitt missnöje med läkaren personligen utan skrivit det på min blogg istället. Nr 1. Jag har all rätt i världen att skriva vad jag vill på min blogg även om jag nu inte sagt det till någon. Den enda som i det fallet hade förlorar på det är jag själv. 2. Jag hade tagit upp mitt missnöje med tre stycken andra i teamet, bara inte med just läkaren. Då vill jag förtydliga att vi har träffat den här läkaren 1 gång (!!) på fyra veckor. Då är den personen kanske inte den första man tar det med utan självklart tar man det med dem som man träffar dagligen. Sen är det väl upp till de i teamet att föra patientens åsikter/missnöje vidare till ansvarig. Vad har de annars ett team för om man inte ens kommunicerar?

Det var iaf inte så populärt att jag skrivit så dåligt om programmet.. För sjukvården är ju de enda här i världen som man inte får kritisera. Det vet ju alla?!? Man får kritisera politiker, lärare, mäklare, butiksbiträden, städare, men när man halkar in på sjukvården och deras arbete så är det Stopp! Där får man inte uttrycka åsikter och kritik minsann.. Dom gör säkert så gott de kan till skillnad från alla andra. Eller inte.

Det första jag reagerade på är hur en läkare kan ringa till en patient, som ringt in och sjukskrivit sig själv ifrån programmet och som inte klarar av att ta sig till sjukhuset för att jag var så pass dålig, med en sån här nyhet. Jag hade lika gärna kunnat vara vilken svag människa som helst, och om man mår så dåligt att man inte ens kan ta sig till sjukhuset kan ju faktiskt en sån här nyhet - att man inte är välkommen tillbaka till sjukhuset - vara droppen. Jag hade lika gärna kunnat vara ett psykiskt vrak, suicidal, och mått så dåligt över den här nyheten att jag hoppat framför ett tåg eller vad som helst. De vet ju inte hur jag mår egentligen.. Oproffsigt tycker jag! Nu är ju jag en sån som skakar av mig det mesta, men det visste ju inte dom..?

Och sen nästa. Vilka vuxna människor förbjuder en annan vuxen människa att be om ursäkt till vuxna människor om man nu oavsiktligt trampat någon på tårna..? Pinsamt!

Igår bestämde jag mig för att jag ville prata med chefen för avdelningen, för så här får det bara inte gå till anser jag (och måånga andra i min närhet som läser min blogg och tycker att det är ett skämt att man reagerat så här. TACK för allt stöd från er alla!!!). Jag ringde ca 8.30 och fick prata med en sköterska. Sköterskan kollade chefens kalender och chefen började jobba kl 9 och hade ingenting i sitt schema då, så jag kunde vänta mig ett samtal ifrån chefen kl 9. Vid lunchtid hade chefen fortfarande inte ringt. Jag ringde upp igen och fick återigen prata med en sköterska. Sköterskans förklaring till varför chefen inte ringt var att det förmodligen hade dykt upp något annat emellan. Jag bad återigen att få prata med chefen och sköterskan skulle framföra detta. Vid 15-tiden på eftermiddagen ringde sköterskan mig. De hade då haft ett möte om mig och bestämt att jag skulle komma till sjukhuset nästa vecka och prata med ansvarig läkare, avdelningens överläkare och deras chef. Jag sa att jag absolut kunde komma på det mötet, men att jag fortfarande ville komma i kontakt med chefen per telefon under dagen eftersom det var det jag hade blivit lovad. "Chefen har gjort bedömningen att det är bäst att ni träffas istället!" var sköterskan svar på mitt krav. Hur tusan kan det vara deras beslut att jag inte har rätt att få prata med chefen? Var finns min rätt till att få förklara min sida och min syn på det som hänt?

Nu ska jag alltså gå och vänta en hel vecka på att få komma i kontakt med någon, för att DE tycker att det är lämpligast. Vart kommer MITT mående, MIN rätt in i det här? Jag väntade alltså i 6 timmar på ett samtal ifrån chefen som jag blivit lovad igår, men som aldrig kom. Chefen borde väl ändå ha stake nog att ringa mig personligen och berätta om detta möte om det nu är vad denne tyckte att var lämpligast, inte skicka en sköterska. Hela avdelningen verkar ju vara ett skämt. Sjukt att sjukvården fungerar så här!

Nästa grej är mamma. Jag berättade för mamma igår om vad som hänt och efter att vi lagt på ringde hon personligen till avdelningen utan min vetskap. Hon mår självklart (som alla föräldrar) otroligt dåligt över att jag blir så dåligt behandlad av bland annat sjukvården. Det här är ju inte direkt första gången de beter sig dåligt och gör tjänstefel.. Mamma tycker iaf att det är väldigt jobbigt att stå vid sidan om och se på hur jag blir dåligt behandlad och därför ville hon som närstående rikta kritik till deras beteende. Så hon ringde själv till avdelningen! Jag hade ju liksom inget med det samtalet att göra för jag löser alltid mina egna problem och skulle aldrig skicka någon annan att göra det åt mig. Jag har stake nog att ta hand om mig själv (tänk så olika vi människor fungerar)! Så när sjuksköterskan ringde upp mig på eftermiddagen sa denne: "din mamma har ringt också. Du kanske kan hälsa henne att jag har ringt dig så behöver jag inte ringa henne!" Ordagrannt.
Vilken seriös myndighet gör så? Jag ringde efter samtalet med sjuksköterskan till mamma och "hälsade att sjuksköterskan ringt till mig". Mamma blev vansinnig för att de inte ringde upp till henne personligen. Jag hade ju indirekt fortfarande ingenting med hennes samtal till avdelningen att göra. Även om det handlade om mig ringde hon ju fortfarande som en egen person. Hon lämnade återigen ett meddelande på em igår om att hon ville bli uppringd, men de har fortfarande inte ringt upp henne. Verkligen jätteseriöst beteende. Det kan du hälsa DIN mamma!

Självklart blev jag frustrerad och ledsen över att programmet inte var vad jag hade hoppats på och förväntat mig. När man varit sjuk så länge och börjat tappa hoppet om allt vill man inget hellre än att bli bättre och bli frisk. Och när det som man hoppats på att ska göra livet lite bättre inte gör det bättre blir man självklart otroligt besviken som sjuk/patient/människa. Det var liksom "sista hoppet" där man skulle få omges av specialister i 5 (!!) veckor, och inte ens de har något att erbjuda. Självklart bubblar besvikelsen, aggressioner, frustrationer, ledsamhet och alla möjliga känslor ut ur en. Och bloggen är den som får ta mitt gnäll då jag inte är en person som gärna gnäller till andra människor. Jag vill inte vara någon som tycker synd om mig själv. Att inte ens sjukvården, eller andra sjuka i det här fallet, kan ha förståelse till det är mycket märkligt tycker jag..

Jag har inte gjort något fel, men självklart står jag fast vid min ursäkt till de som tagit så illa vid sig. Det har fortfarande aldrig varit min avsikt att såra eller skada någon. Samtidigt tycker jag att det är patetiskt hur man kan ta så illa vid sig av en enda persons "hårda ord". Välkommen till verkligheten! Välkommen till yttrandefriheten! Välkommen till vuxenlivet!
Jag rekommenderar dig/er att ta era egna strider i fortsättningen istället för att pakta ihop dig/er med någon som kan göra det åt dig/er. Du/ni är vuxna människor och man kan inte springa till "mamma och pappa", sjukvården, chefen osv. med alla sina motgångar och problem som vuxen och låta dem lösa det åt dig/er. Du/ni är för gammal för sånt. Sånt här löser man personligen och man gömmer sig inte bakom "mamma och pappa" (i det här fallet sjukvården). Svagt, lågt, respektlöst. Enda anledningen till att jag måste "förklara mig" här på bloggen är för att din/er "mamma och pappa" förbjudit mig att komma till avdelningen och be om ursäkt personligen, och också följaktligen tagit ifrån mig rätten att fortsätta vara sjuk precis som dig/er och ha rätt till vår svenska fantastiskt bra sjukvård... Både du/ni och sjukvården har sjunkit så sjukt lågt i mina ögon!
Men samtidigt önskar jag innerligt att du/ni som är "i samma situation som mig" någon gång kan få bli friska. Förhoppningsvis skulle det ge dig/er lite mer styrka och energi till att orka vardagen, orka vara vuxen, orka bete sig och ha stake nog att leva som en vanlig människa. Sjukdomen är ingenting man gömmer sig bakom. Men det du/ni har gjort mot mig är fasiken så mycket värre än att skriva på en töntig blogg att ens "klasskamrater är gnälliga". Du/ni har gått bakom ryggen på mig och står fortfarande kvar där bakom "mamma och pappas" rygg och gömmer dig/er för att du/ni inte är vuxen nog att lösa "problemet" själv.
V Ä X U P P !

Och Akademiska.. Hjälp!