Morgontankar!
Jag har varit lite piggare nu ett tag. Det har gjort att jag tänkt mer. Jag tänker (ännu) mer på jobb och att jag ännu en gång snubblade på målsnöret. Jag har pluggat i 2 år för att äntligen kunna börja jobba som mäklare, men när det inte riktigt blev så pluggade jag ett år extra för att kunna ta det året till att bli frisk och samtidigt få ekonomeksamen som "reserv". Men sen kom min vidriga sjukdom återigen och förstörde allt. Eller den förstörde väl hela tiden. Men den gav mig en känga när jag inte ens ett år senare kunde komma igång och jobba igen..
Ibland känns det nästan jobbigt att se hur världen fortsätter trots att mitt liv står fullkomligt stilla. Det känns liksom som att jag missar så otroligt mycket och att varje dag jag fortfarande vaknar som sjuk är ännu en dag jag aldrig kommer kunna ta ikapp. Jag har en tavla här hemma som det står "Time you enjoy wasting is not wasted time" på. Jag köpte den när jag flyttade hit som en påminnelse om att hela tiden försöka göra det bästa av att vara sjuk och hemma från jobb varje dag. Genom att göra det jag tycker om försöker jag ändå göra varje dag till något meningsfullt. Vissa dagar känner jag att jag har gjort roliga saker och att jag gjorde det bästa av att vara hemma, medans jag andra dagar bara känner att hur mycket roliga och bra saker jag än gör så har jag ju ändå inte gjort vad jag vill göra och det innebär ju ändå att jag slösar min tid på att vara sjuk.
Jag vill liksom bara skrika "STOPP. Ny tagning. Den här scenen blev inte så bra. Vi tar om från årsskiftet 2014." Men...:
Jag gillar inte alls när folk säger "men jag ska inte klaga för du har det ju mycket värre än mig.." Jag är sjuk - ja. Och jag mår inte alls bra. Men det betyder inte att jag har tagit patent på dåligt mående och att vara sjuk. ALLA får må dåligt, även i min närvaro. Alla har sina problem och självklart är det ingen tävling om vem som har det värst.
Men trots att jag tycker så måste jag ändå jobba på det varje dag. Jag tycker att det är svårt att diskutera problem som jag inte ens ser som ett problem, med någon som tycker att det är ett jättestort problem. Precis som vissa människor säkert läser det här och tänker att det finns större problem än mina..
Man blir en annan del av samhället som sjuk. Jag vill inte vara sjukskriven och jag tycker såklart att det är otroligt orättvist att just jag måste vara det när det finns tusentals människor som inte ens vill jobba över huvud taget. Men man hamnar utanför.. Man är inte behövd. Jag tror att det är det som är värst med att vara sjuk för någon som mig som har en dröm om karriär. Drömmen om att bli något och samtidigt sitta på arslet hemma och inte komma någonstans går inte alls ihop..
Jag har fått svårt för att hantera vissa situationer. Mycket av det är väl pga alla mediciner. Man blir personlighetsförändrad. Men samtidigt handlar det nog om att hela tiden försöka att inte tappa sig själv trots att jag har tappat min identitet för längesedan. Jag är driven, målmedveten, energisk, glad, social, positiv, karrärsugen, älskar att träna mm. Men det är ju inte alls jag nu? När någon frågar, ska jag då berätta vem jag är egentligen eller ska jag berätta om mitt nya (förhoppningsvis "tillfälliga") jag?
Sen rinner bägaren över mycket oftare eftersom jag hela tiden ligger precis vid ytan. Tålamodet har jag glömt vad det är för något.. Jag blir sällan ledsen dock utan alltid arg. Jag kan "kämpa på" med mitt men minsta lilla grej kan få allt att rasa samman. Det är svårt att hela tiden ligga på max. Små skitsaker kan vara det som avgör om det blir en bra eller dålig dag..
Idag vaknade jag till en "bra" dag (bra är väl kanske fel att säga eftersom det hade inneburit att jag var på väg till jobbet snart utan mediciner, utan smärta och utan en sjukhusjournal där jag är dömd med en kronisk sjukdom). Men även de bra dagarna är jag såå ledsen över att mitt liv är som det är. Eftersom jag håller isär min utsida och insida tror man kanske lätt att ett leende innebär att jag mår bra och har glömt alla problem. Men icke! Mitt i ett gapskratt ligger detta fortfarande i mig och skaver. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill vara precis som alla andra, och lite till!
Kommentarer
Postat av: mormor
God morgon min lilla Pärla, mitt stöd i alla möjliga problem <3 För mig ÄR du mitt första, älskade barnbarn. Jag har följt dig genom åren och sett en del av ditt liv, och vet du, jag tycker att du är så fin, flitig och tapper. Sen vet jag att "livet" inte är rättvist, du har fått en sjukdom som bromsat dig. Men du har ändå kämpat på. Jag har också problem med mitt tålamod när det inte blir som man tänkt/önskat. Ibland måste man få bryta ihop - och sedan "komma igen". Jag hoppas och tror att det snart blir bättre för dig. Till dess: var dig själv, du FÅR vara ledsen, arg, besviken. Din glädje är ju ändå stor och finns där mitt i allt. Och du ska veta att jag tänker på dig varje dag. Många kramar, ha en bra dag <3 <3 <3
Postat av: Musch
Älskar dig, älskar dig, älskar dig!!!
Du är helt otrolig! En kämpe som ingen annan!♡
Postat av: Mikis
Fina Evelina! Skickar dig en stor bamsekram ♡
Trackback
