!

Jag har verkligen kommit in i ett "tänker inte acceptera läget-stadie". Jag är frustrerad över allt! Varför jag? 

Det finns en text som säger att man inte ska tänka så utan att man istället för Why me? ska tänka Try me! 

Men screw that. Jag vill inte bli det minsta prövad längre. Jag vill bara ha ett lugnt och harmoniskt liv fullt av lycka. 

Tanken som stör mig mest är såklart jobb. Jag hade förmodligen jobbat på drömarbetsplatsen i snart ett år nu om det inte var för sjukdomar. "Det är inte kört än" säger många. Men jag ville jobba där NU! Jag ville inte gå det här tredje året på högskolan egentligen. Jag ville jobba där, tjäna pengar, resa, leva, träna, kicka igång livet på riktigt.

Det känns på något sätt som att om jag accepterar läget så ger jag upp och slutar kämpa. Det känns som att då är det liksom ok för mig att ha det så här, fast det är det ju inte. Balansgången är svår mellan att inse läget och att inte gilla läget. Det är också svårt att vara mig själv och samtidigt inse att jag inte är samma person längre.

<3 <3 <3 Det är bra att du kämpar. Jag tror att det kommer att ordna sig, hoppas det blir snart, massor av kärlek till dig.

<3 <3 <3 Det är bra att du kämpar. Jag tror att det kommer att ordna sig, hoppas det blir snart, massor av kärlek till dig.