Alltså på riktigt. Jag vill och vågar typ inte ens skriva det här för jag VET att det kommer komma "återfall". Två steg framåt, ett tillbaka.. Men jag har inte mått så här bra i kroppen på typ ett år?!? Att gå två promenader på 5 km vardera är ett sånt sjukt framsteg så ni kan inte ens förstå. 

Jag börjar se ljuset.. 

1. Borreliamedicinen verkar kicka in riktigt nu ett halvår senare och även om läkaren säger att det är en "kronisk" infektion (sjukvården är lite delad här) så verkar den iaf bli bättre och bättre.

2. Synarelan (klimakteriesprayen) verkar vara som gjord för min endo.

3. Jag tar visserligen starkare morfintabletter än någonsin men jag har inte haft ont på en vecka!! Ikväll känner jag av det trots morfin, men det är för att jag rört på mig så mycket idag.. Härdarna spricker liksom upp då. Men att vara kroniskt sjuk handlar hela tiden om "pest eller kolera" så det är värt det ikväll..

4. Att inte ha ont på en vecka gör att energidepåerna kan fyllas på och jag verkligen känner hur jag fylls på med liv igen. Det är som att hela världen varit svartvit och helt plötsligt börjar det skymta en färgton i allt.

5. Jag har inte spytt på en vecka!

Jag kommer på mig själv med att tänka på saker som jag inte sett eller tänkt på under så lång tid.. Plötsligt får jag lust att ringa någon (alla mina nära och kära har fått ringt mig det senaste året) och jag känner att jag vill göra saker igen. 

Det känns som att den svarta, mörka, orkeslösa, smärtande, bittra, sorgsna, fruktansvärda bubblan jag varit i så länge helt plötsligt bara smällde hål på sig själv!

(Jag inser att detta också kan vara ett spratt som alla hormoner spelar mig och mitt huvud men om det nu är det så är det såå välkommet!)

Det enda som saknas nu är en Brynäsvinst ikväll! 😉

Mitt lilla mysiga hem!