Morfar är nu 70 år. I 24 år har han varit morfar och jag var deras första barnbarn. Därför skojar jag alltid och säger att jag självklart måste vara favoritbarnbarnet eftersom jag har fått kärlek av dem under längst tid.. Visst borde min teori stämma? Haha.
Vem hade anat för två år sedan att mitt liv de kommande åren skulle bestå av massa sjukdom.. Vi låg och diskuterade igår kväll jag och hjärtat. Jag har liksom "tappat det" nu. Jag har krigat på, jag har hoppats på bättre tider, jag har försökt leva som vanligt, jag har försökt vilat mig frisk, jag har försökt intagit sjukposition och levt utifrån det. Men nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till skiten längre! På riktigt alltså.. Jag bara hatar det, skyller ifrån mig och mitt humör på att jag är sjuk, jag bara väntar på att det ska ta slut ena dagen och andra dagen räknar jag med att det kommer pågå i flera år till. Jag blir förbannad och less när jag tänker på att jag hade jobbat som mäklare i ett halvår nu om allt varit bra. Jag hade skrivit mina första egna kontrakt, hade börjat bygga på min karriär, hade haft mina mål och mina drömmar kvar! Nu känns liksom allt bara så himla långt bort. Förr kunde jag bli less på människor som inte ger något. Jag känner ofta nu för tiden att jag har blivit en sådan person som inte kan ge så mycket längre (jag vet fortfarande att jag är en bra människa och både självkänsla och självförtroende finns kvar så det är inte det att jag tror att jag är en dålig människa liksom) utan att jag mest bara är den som är sjuk. Detta är inget petying-inlägg utan det är bara fakta liksom! Glad, full av energi, positiv och målmedveten orkar jag bara inte med längre. Självklart försöker jag se ljusglimtarna i allt men när det liksom aldrig vänder och blir bättre någon gång tappar man tillslut hoppet lite.