Evelina Nilsson -

Var tacksam!

Jag har haft några drömmar som jag kommer ihåg varenda liten detalj ifrån som jag drömde för flera år sedan. En av dom drömmarna är att jag vaknade upp i en rullstol. Jag hade varit medvetslös en lång tid efter en olycka. När jag vaknade kunde jag inte röra min kropp och så hade jag en jättestor ställning runt hela huvudet. (Här kommer det sjukaste men allt är ju verkligt i drömmar).. Mitt huvud hade slitits av i olyckan men läkarna hade lyckats sytt fast huvudet igen men direkt på kroppen eftersom halsen inte gick att rädda. Ställningen runt huvudet skulle jag aldrig bli av med och jag skulle aldrig kunna röra mig, mer än armarna och händerna.. Jag kommer ihåg att jag kämpade för att försöka skapa mig ett liv efter olyckan med mina nya förutsättningar. Men varje kväll var jag så förbannad på mig själv för att jag innan olyckan hade gnällt om småsaker som exempelvis mitt utseende och så var jag arg för att jag inte "levt" mer. Jag tänkte i drömmen att jag skulle gjort vad som helst för att kunna springa igen!

När jag vaknade var jag så himla tacksam. Den känslan när jag insåg att allt var en dröm var underbar! På riktigt var jag såå tacksam för såna här vanliga, enkla saker som att resa mig upp på morgonen och jag var en helt annan person den första veckan efter drömmen. Jag var ute och sprang i spöregn och njöt av det! Såklart hamnade jag i vanliga rutiner sen men fortfarande kan jag komma och tänka på den där drömmen och känna känslan när jag satt där i rullstolen och allt var "kört".

Man har det så himla bra ändå.. Jag försöker vara tacksam för allt jag har men jag inser hur mycket man hela tiden tar för givet.. Som toabesök till exempel. Inte tusan var jag tacksam innan för att det fungerade som det skulle? Nu skulle jag göra vad som helst för att slippa bli kallsvettig, rysa, känna smärta och slippa se det som en massa jobbiga moment varje dag som man måste gå igenom.

Eller kläder till exempel. Att jag kunde ta på mig vilka kläder jag ville förut.. Nu måste jag hela tiden utgå från dagsformen och utifrån det välja vad jag kan ta på mig. Varje påklädning är noga uttänkt utifrån magens mående.

Självklart är mina problem små i jämförelse med många andra. De som inte får mat varje dag, har en säng att sova i, ett hem överhuvud taget, ingen trygghet, ingen som älskar dem; de har ju ett helt annat utgångsläge. Vissa kämpar över liv eller död och så finns det människor som har ännu mindre problem än mig också.. Poängen är att man måste utgå från sig själv och sitt liv. Mina problem är mina problem oavsett om det finns människor som har större problem i jämförelse. Men vi har alla något att vara tacksam över. Alla! Hittar du inget så titta efter igen. Du har fungerande ben som gör att du kan ta dig vart du vill. Har du inte det så kanske du kan se, prata, höra.. Det finns något var du än är eller hur din livssituation än ser ut. Och när man väl förlorar något så inser man hur fel det är att ta saker för givet.

Det blev ett tag i badkaret för en stund sedan. Jag vaknade av att jag hade så himla ont i magen.. Och just där och då är det så lätt att bara se allt dåligt. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag hatar att ha ont. Jag hatar situationen jag är satt i. Fuck allt!

Men jag tränar hela tiden på att se allt det bra istället. Visst att det är mycket som inte är som jag önskar just nu, men det finns mer än dubbelt så mycket grejer som faktiskt är bra och som jag borde vara tacksam över. Vilket jag är också.

Så nu ska jag krypa ner igen bredvid min älskling. I våran underbart sköna säng. Lillkorven ligger bredvid mig och snarkar så sött. När jag vaknar ska jag äta världens godaste frukost. Sen ska jag åka med världens finaste syskon till världens bästa pappa på fars dag. Och ikväll kommer min andra halva hem från Stockholm för några dagar hemma. Jag ska andas in världens härligaste höstluft och jag ska vara tacksam för allt positivt livet har att erbjuda. Det negativa finns där oavsett vad. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.