Alltså jag är så förbannad så jag kokar sönder snart.. Gävle sjukhus måste vara det mest patetiska och mest idiotiska sjukhus i hela Sverige. Jag jobbar i klädaffär och tar bättre hand om mina kunder som kommer och köper kläder än vad Gävles kvinnoklinik tar hand om sina patienter som är sjuka.. Det finns säkert många läkare och sjuksköterskor som gör ett fantastiskt jobb, men tyvärr har jag inte stött på några där än så länge. 

Jag har haft ont i magen under mer eller mindre hela min ungdom och vuxna liv. Det började väl när jag var 14-15 år och fick min första tant röd på besök och då till en början var det bara den veckan jag hade ont.. Men med tiden har det blivit värre och värre och de senaste 4 åren har jag fått börja inse att mitt liv inte är som alla andras. Jag har varit stammis på sjukhuset med alla symtom som är möjliga för den här sjukdomen och ändå tog det 7 år för dom att fastställa min diagnos. Förra hösten åkte jag in akut med svåra smärtor och blev inlagd på sjukhuset några dagar. De opererade mig och jag fick då veta att jag har endometrios. Både i livmoderväggen och utanför livmodern, alltså i magen. De tog bort det de kunde som var utanför och jag fick mycket smärtstillande med mig hem. Då när jag kom hem från sjukhuset kände jag mig så lättad för att jag äntligen fick veta vad det var efter såå många års värk och fundering. Jag hade aldrig hört talas om endometrios innan men det var 2 äldre kvinnor som var inlagda samtidigt som mig och de berättade att de hade levt med det i flera år och haft ett helvete. Den information jag fick om sjukdomen var av de två, läkarna berättade inte särskilt mycket om det och sjuksköterskorna gav mig mest smärtstillande. (Däremot var de väldigt trevliga då under tiden jag var inlagd, så ingen kritik för det..)

Jag var sjukskriven ca en månad efter operationen och missade mycket i skolan.. Så klart jobbigt att börja ett nytt program i uppförsbacke men jag har aldrig låtit diagnosen påverka mitt liv på det sättet och hindra mig från att leva ett vanligt liv. Jag har bara kämpat lite hårdare. 

Jag var in till sjukhuset några månader senare och gjorde ännu en operation för att ta bort mer men den gången var jag mycket piggare efter och kunde komma tillbaka snabbare, bara efter någon vecka.

Sedan förra hösten har det liksom varit ett nytt kapitel - att lära sig leva med det. Jag vill inte låta det påverka mig och jag försöker att inte låta det gå ut över mitt liv men ju längre det går och desto mer jag tänker på det inser jag att jag måste låta det gå ut över mitt liv och acceptera det, inte låtsas som att allt är bra för det är det ju inte. 

I somras låg jag in princip nedbäddad i nästan 3 veckor i sträck och den senaste månaden har jag gjort allt jag måste men ingenting mer pga att jag haft så ont. Jag har varit absolut helt slutpumpad och har bara rört mig mellan skolan, jobbet och hemmet in princip. Jag äter citodon full dos men när det är som värst hjälper det inte för 5 öre. Jag spyr för att det gör så ont, ligger vaken många nätter för att det gör för ont för att sova, kan knappt stå vissa dagar, bor i badkaret för att värme och det trycket som vatten ger gör att det känns bättre, går ständigt med en värmekudde på magen, har uvi-liknande symtom jämt.. Listan kan göras lång.

Läkaren gjorde vissa utlåtanden då efter operationen och för några månader sedan bestämde jag mig för att jag ville ha en "second opinion". Jag träffade en ny läkare som verkade jättebra och vi skulle försöka påbörja någon form av behandling mot smärtan. Hon skulle kontakta mig 3 veckor efter besöket och så skulle vi gå vidare. Tror ni hon ringde? Nej. 

Jag ringde upp sjukhuset och bad om en ny tid men hon hade inte tid förrän i slutet på november (då för över en månad sedan..). Då fick jag återigen kontakt med den första läkaren och han slängde återigen ur sig en massa dumma ogenomtänka idéer som sist. En gubbe som inte bryr sig det minsta.. "Ont? Ja men det har alla med den här sjukdomen. Skaffa barn snabbt för det kan bli problem i framtiden och sen får du varna på jobbet att du kommer vara borta en del. Och kanske dra ner skolan till halvfart?" Ungefär den stilen.. Opedagogisk och okänslig. Han har troligtvis rätt i mycket av det han säger men han vill liksom att jag ska ge upp kampen och acceptera läget och jag är inte riktigt där.

Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ville ha med kvinnokliniken i Gävle att göra för de är inkompetenta och oseriösa och jag vet att många med den här diagnosen faktiskt fått hjälp och lever vanliga liv. Så jag ringde och ville söka till endometrioskliniken i Uppsala och för att få komma dit krävs en remiss från det sjukhuset man är skriven på.. Jag fick en ny telefontid med en ny läkare förra onsdagen och hon ringde upp väldigt oförberedd utan att ens tittat igenom min journal. Hon skulle kolla igenom den, prata med min tidigare läkare och ringa tillbaka till mig igår. Om hon ringde? Nej. 

Jag ringde tillbaka idag och drog återigen allting för ännu en ny sjuksköterska och hon skulle prata med läkaren och sen återkomma inom någon timme. Det var halv 11 imorse... Om hon återkom? Nej. 

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk som det är idag. Och jag vill inte klassa mig själv som sjuk men det är ändå tydligt att jag behöver hjälp som jag inte får. Jag vet att sjukhusen idag har det tufft med för lite personal och sånt och att mitt inte är livshotande, men det är definitivt livsavgörande och jag borde ha rätt till den sjukvård jag behöver. 

Jag försöker vara superwomen och kämpa på men nu börjar energin ta slut till att kämpa för att bara orka med vardagen. Jag vill använda den till skola, jobb, framtidsplaner, vänner, familj, intressen, träning, LIVET. 

Jag vet inte varför jag ens delar med mig av det här för jag har hela tiden tyckt att ingen har med min livmoder att göra.. Tro det eller ej så är jag ganska privat av mig trots att jag bloggar; allt jag bloggar om är egentligen bara ytligt och jag berättar mest om hur mina dagar ser ut. Har det varit ett ben som strular har det varit lite lättare att prata om kanske.. Men nu känns det ändå skönare att mina nära vet och kanske förstår varför jag gör som jag gör ibland och kanske inte alltid orkar.