Blä vad mörkrädd jag är! Jag undrar när jag ska bli mogen och vuxen nog att inse att mörker inte är farligt och inte låta det skrämma mig. Förr var jag inte rädd för något sådant; jag var ute och gick i timmar ute i skogen i Hedesunda och även i stan på nätterna när jag inte kunde sova. Dessutom har jag alltid gått hem från krogen och sånt sent utan att liksom ens tänkt på att det är någon big deal. Tyvärr så blev jag nog mer förstörd än vad jag själv har velat erkänna efter att den där idioten jagade mig enda hem till dörren i vintras. Jag är så himla rädd när jag kommer hem själv sent på kvällen! Paniken när jag går över innergården och ska låsa upp dörren är total! Jag vet att det inte är någon där och ändå bara väntar jag på att någon ska smyga fram ifrån skuggorna och hoppa på mig innan jag hunnit låst upp! Att stå där med ryggen emot och fippla med nyckeln... uuhhh..

Självklart tänker jag inte ge mig förrän det där är bortglömt så jag tvingar mig hela tiden till att utsätta mig för de situationer som jag tycker är jobbiga. Jag har varit hos mina fina småsyskon ikväll och det lockade väldigt mycket att sova över hos dem kan jag säga när inte ens Andreas är hemma men bara för att visa (läs lura) mig själv att jag inte är rädd cyklade jag hem. Så nu är jag hemma och paniken börjar lägga sig! Att jag någon gång i framtiden ska bo i ett stort hus känns otroligt långt borta med tanke på att det kommer ta alldeles för lång tid att kika under sängar och i alla vinklar och vrår för att försäkra mig om att jag inte har någon objuden gäst. Jag är otroligt noga med att låsa dörren om mig när jag är hemma och sover aldrig med öppen balkongdörr längre. Ja, det var en liten del av det.. Bloggen fick visst agera psykolog ikväll! Nu ska jag tänka på något roligt och försöka sova. Imorn är min björn hemma igen så då sover jag åtminstone gott.. Här får ni iaf någon bild från dagen.