Hehe eftermiddagen blev inte bättre kan jag säga.. Jag hade verkligen ingen aning om att en unge kunde grina och skrika i flera timmar i sträck, men nu vet jag det också ;)! Han är så bortskämd och "överklassig" och gnällig och frukatnsvärd så jag bara vill spy och ramla ihop i en stor hög här nu.. Samtidigt är han (hmm ni har ingen aning om hur mycket jag måste TVINGA fram det här nu) : söt! 

Jag tycker så synd om honom, som alla skrev i kommentarerna: han har inte någon fast punkt i livet och han är en väldigt vilsen liten kille. Föräldrarnas kärlek till honom visar de genom att köpa grejer eller låta honom få som han vill. Han har haft MASSA au pairer genom sitt lilla liv, och de liksom bara överger honom. Jag kan förstå de som åker hem för det är nog inte riktigt det här vissa räknar med när man åker hit som au pair. Jag tror vissa kommer hit med inställningen att man ska leva glamliv, ha roligt 24-7, träffa massa roliga människor, göra massa skoj helt enkelt under sitt år som au pair och att många faktiskt inte fattar att man ska ta hand om barn också och att det kan vara väldigt krävande på alla vis! Jag kan själv erkänna att jag tänkt ganska lite på den här barndelen och mer på allt annat.. självklart har jag fattat att jag ska ta hand om barn och att det kommer bli jobbigt men jag har tänkt att det kommer vara som att ta hand om sina småsyskon liksom. Men alla är ju inte uppfostrade på samma sätt och det visar sig väldigt tydligt här borta. Hemma har jag i alla fall jag blivit lärd att lite skit rensar magen, man ska uppleva och upptäcka själv. Ramlar man och slår sig förstår man att man ska vara ilte försiktigare nästa gång, man ska liksom lära sig av sina misstag! Här får man inte göra misstag, för alla berättar att det är farligt att göra så, och bakterier hit och puttinutti dit. STOR SKILLNAD och STOR KULTURKROCK!

Mormorn kom hit ett tag innan jag skulle gå och hämta Max från skolan och sa att hon skulle följa med och hämta honom (jippie tänkte jag ;/ ) Det var tydligen för kallt och han hade ju lite ont i örat imorse så det är ju inte bra om det blir kallt.. När vi hämtade honom började han gnälla direkt, och han ville ha Mc donalds. Så istället för att skjutsa hem oss som vi hade bestämt åkte vi till Mc donalds och han fick beställa precis vad han ville, och det blev inte lite det!! Han orkade inte ens äta upp hälften. Sen när vi kom till mormorn sprang hon och duttade med honom för han hade så ont överallt och han grinade och allt var fel. Vi var där i flera timmar men sen när hon släppte av oss så var jag och Max äntligen själva! Han gnällde fortfarande massa och grinade konstant! Jag försökte allt men han vägrade lyssna, han var verkligen utom all kontoll! Skönt nog somnade han vid tvn vid 8, stackarn var väl alldeles utmattad.

haha för dom som inte är intresserade av hur själva "au pairandet" går så blir det säkert en hel del tråkiga inlägg nu men jag känner att jag måste få ur mig det här alltså.. Och jag känner redan nu att mitt humör kommer vara mycket instabilt ett tag framöver. Bara under de timmar jag har varit ledig nu ikväll har jag hunnit kännt alla känslor man kan känna, tre gånger om! Jag kommer tycka synd om honom, jag kommer vara såå less på honom, jag kommer (förhoppningsvis) tycka att han är den bästa lilla 6 årning som finns, jag kommer vilja åka hem, jag kommer vilja stanna kvar, jag kommer trivas, jag kommer hata USA, jag kommer sakna alla, jag kommer vara så himla glad att jag slipper alla och bara får vara själv.

En sak är i alla fall säker: Det blir inte bättre än vad man gör det till! Och ikväll valde jag att släppa allt och gilla läget :)