Här kommer en lång förklaring över vad som egentligen hände mig där på andra sidan atlanten för ungefär ett år sedan. Många har frågat efter det och ni som är intresserad av att läsa alltihop kan sätta igång. Ni som inte är så intresserade vill jag bara varna för Cultural Care Au Pair om ni någon gång har tänkt att åka som au pair eller vet någon annan som ska åka. Företaget är otroligt oseriöst, lovar mer än de håller, är bara ute efter att tjäna pengar och bryr sig ingenting om sina au pairer över huvud taget. Soo, nu kör vi!

Enda sedan jag gick i högstadiet har jag haft en dröm om att komma iväg och bo någon annanstans i världen i ett år när skolan var klar. Dels för att bli mer självständig och för min egen skull veta att jag klarar mig alldeles ensam men också för att lära mig engelska och framför allt ha roligt och uppleva massor! När jag tog studenten ansökte jag till ett företag om att få åka som au pair och jag blev antagen. Jag blev kallad på intervju och skulle precis börja titta på familjer när jag insåg att jag hade något viktigare här hemma som jag inte ville riskera att mista. Jag avbröt därför hela au pair grejen och började jobba hemma istället. Efter drygt ett år tog det slut med min dåvarande pojkvän och jag bestämde att ingen eller inget någonsin skulle få hindra mig från att nå mina drömmar. Därför ansökte jag återigen och den här gången var jag mer taggad än någonsin på att åka. Jag skickade in min ansökan men den här gången till ett annat företag; Cultural Care Au Pair. Jag blev kallad på intervju, informationsmöte och allt möjligt. Jag fick godkänt för att få åka en andra gång och hela förberedelsetiden började. Allt var så otroligt spännande! Jag skulle hitta en familj, fixa visum, hälsoundersökning, utländskt körkort, allt möjligt! Jag fastnade faktiskt för min första familj match. Jag ångrar ju såklart nu att jag inte tittade efter flera olika familjer innan jag bestämde mig men jag ville liksom komma iväg och när de verkade så himla gulliga hade jag ju ingen anledning att fortsätta leta. De var en familj med två småbarn; en två årig pojke och en nyfödd liten babygirl. Jag pratade i telefonen med både mamman och pappan en gång och vi liksom klickade så vi tackade ja till varandra i början på oktober tror jag att det var. Mitt avresedatum blev bestämt i början på december, men ändrades så småningom till 17 januari då familjen ville skjuta på det lite. Under den tiden hade jag väldigt dålig kontakt med min familj. Jag mailade massor och frågade om allt möjligt men fick knappt något svar alls. Jag började tycka det var väldigt konstigt att de inte var intresserade av att skapa någon form av relation då jag ändå skulle bo hos dem ett år, och allt vi hade gjort var att prata i telefon en gång. Men mamma och alla runtomkring sa att det är ju så mycket med nyfödda så de hade säkert helt enkelt inte tid. 

Den 17 januari 2011 lämnade jag Gävle för vad jag trodde var sista gången på mycket länge. Pappa, mamma och mina kära syskon följde med till Arlanda för att lämna av mig. De tyckte det var jobbigt men på något vis hade jag längtat så himla mycket efter den här resan så jag var bara glad att det äntligen var dags!! Jag checkade in och nu var jag helt ensam. Konstigt men ändå en otroligt underbar känsla. Jag hittade på några tjejer som satt i samma sits som mig och vi var alla förväntansfulla. Efter många timmars flygande började vi se hela New York under oss. Så otroligt vackert! Planet landade sent på kvällen och utanför Newarks flygplats stod det en bil och väntade på oss. Den tog oss till au pair skolan i utkanten av New York. Allt var så himla roligt!!!

4 dagar var vi i skolan. Vi hade lektioner hela dagarna och på kvällarna umgicks vi och träffade massa människor. Jag tror att vi var runt 70 au pairer där från alla möjliga olika länder. Den veckan var så himla rolig och det kändes bara mer och mer rätt att jag hade tagit steget och åkt. MEN desto mer jag pratade med alla andra au pairer om deras familjer desto mer ont i magen fick jag över min egen host family. De hade haft mycket mer kontakt med sina familjer än vad jag haft med min. De hade pratat i telefon minst 10 ggr med sina host parents och fått massa bilder, mail osv. Jag hade ju verkligen försökt både ringt och mailat men utan svar. Skulle familjen stå där och vänta på mig när jag hoppade av bussen på fredag morgon? Efter de fyra dagarna packade vi ur våra rum, åt frukost, kramades hejdå och hoppade på våra olika bussar och flyg som skulle ta oss till våra olika destinationer runt om i USA. Jag skulle ju bo i Washington DC så jag hade bara några timmars bussresa. Nervositeten växte men tack och lov kom mamman och hämtade mig när jag var framme på min busshållplats. Lite sen men det är väl mänskligt tänkte jag.

Första varningsklockan ringde när vi kom hem till huset. Det var det största kaoset jag sett i hela mitt liv. Jättelitet hus och grejer precis överallt. Disk över hela diskbänken, matbordet gick inte ens att sitta vid för det var överfullt med grejer. Lådor och leksaker och tallrikar och skräp låg överallt. Jag packade in mina grejer och det var ett sött litet rum jag fick i källaren. Dagen gick och mamman bara satt i soffan framför tvn hela tiden. Jag försökte prata med henne men hon var helt ointresserad. När pappan kom hem på kvällen presenterade han sig lite snabbt och sen fortsatte han med sitt. Vid 10-11 på kvällen hade jag inte fått mat på hela dagen så jag bad lite snällt om det fanns någon mat att laga i ordning för att jag var jättehungrig. Mamman berättade att de inte äter så ofta så de hade ingen mat hemma, men sa att de kunde åka och köpa något. Vi åt sent på natten och sen gick jag och la mig. Och för att förklara lite nu varför jag reagerade som jag gjorde var för att utanför den lilla lönen man får ska det ingå frukost, lunch och middag. Det ska finnas mat tillgängligt, alternativt att man får pengar av dem för att köpa mat för. Det står i avtalet. Jag bad därför på morgonen efter om det gick bra att vi köpte hem lite mat för att jag inte klarar mig utan mat. Det gjorde de men efter ganska mycket mutter.
Och för att förklara skillnaden mellan min familj och hur några av de andra au pairerna som jag träffat på skolan hade sitt första möte ska jag berätta vad som hände när de kom hem. Familjen hade gjort stora skyltar där det stod välkommen, de hade tagit ledigt från jobbet båda föräldrarna för att verkligen visa att au pairen skulle känna sig välkommen och för att lära känna varandra på en gång, lagat fin middag och bjudit hem några vänner för att presentera den nya au pairen, städat och gjort fint hemma och i au pairens rum, köpt massa presenter. Nu menar jag inte att det måste vara värsta grejen när man kommer, men jag ville bara förklara skillnaden på hur jag blev välkomnad och hur de andra hade det.

Hela helgen gick. Jag kom till dem på fredag förmiddag och redan på söndag kväll kände jag att jag hade fått nog och att det var en otroligt dålig match. Host familjen som jag några månader tidigare hade pratat med på telefonen var som bortblåsta och istället var de otrevliga, slöa och otroligt tråkiga. I ansökan stod de att de var aktiva, glada, trevliga människor som älskade att hitta på äventyr utomhus och laga mat. I verkligheten pratade de inte med mig alls, de satt framför tvn, åt knappt någonting alls och var inte utanför dörren på hela helgen. Jag frågade flera gånger om de kunde visa mig runt i området, men de förklarade att de ville sitta inomhus och titta på tv istället. De tyckte inte längre om att vara utomhus för de var trötta förklarade de. Jag bestämde då att jag ville flytta. Tre dagar behövdes. Inte för att jag var ledsen, för att jag längtade hem eller för att de var elaka utan för att jag inte fick det jag blivit lovad och för att jag inte skulle ha ett roligt år där. Jag skulle inte utvecklas, hungra ihjäl och vantrivas.

På måndag morgon ringde jag till min kontaktperson (Lcc) och förklarade situationen. Hon förklarade att alla längtar hem i början. Hon lyssnade inte alls på vad jag hade att säga utan sa att om det var för tufft för mig kunde jag boka min biljett hem. 10 samtal senare och otroligt mycket tjat, övertygelse och envisa hade jag fått henne att förstå situationen och hon började mjukna lite. Vi bestämde att hon skulle komma på ett möte dagen efter och att jag skulle få gå in i rematch. Jag förklarade för mamman på morgonen innan lccn kom och under mötet var hon trevlig men grät. Jag tyckte synd om henne för jag hade ju liksom ingenting emot henne utan jag ville bara trivas och hamna på ett bra ställe. Efter att lccn åkt hem lämnade hon barnen med mig och gick upp och grät och skrek och pratade med sin man i telefon i flera timmar. På eftermiddagen när pappan i famlijen kom hem fick jag en utskällning jag sent kommer glömma. Han skrek att jag förstört deras liv och att alla mina grejer skulle vara ute senast samma kväll. Jag försökte få tag på min lcc hela kvällen men utan svar. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Tillslut klockan 23 fick jag tag på henne och förklarade att jag blivit utslängd. Hon sa att jag var tvungen att stanna där för det stod i avtalet. Bröt jag mot det skulle jag inte ha möjlighet att få en ny familj. Jag sa att de var elaka och skrek på mig och inte lät mig äta mat och då sa hon att ”så länge de inte slår dig måste du bo kvar!”. Jag frågade om jag fick bo på ett hotell om jag betalade själv, men inte ens det fick jag. Jag var helt enkelt tvingad att bo kvar! Jag förklarade för familjen vad som gällde och att jag gärna flyttat ut om jag fått men att jag var tvungen att bo kvar och de var tvungen att ha ansvar för mig tills en ny familj dykt upp. Från den sekunden pratade de inte med mig mer på 4 dagar, förutom några enstaka meningar. Deras krav var att jag inte var uppe i huset utan jag skulle hålla mig i min källare, helst hålla mig ute hela dagarna och bara komma hem och sova, mat fick jag fixa själv. Jag kände mig väldigt i vägen men ville ju så gärna få en ny familj. Några saker som hände där var en gång när bebisen skrek och skrek i flera timmar. Mamman hade suttit uppe i sovrummet hela dagen och varken matat bebisen eller bytt blöja. Tillslut fick jag nog och gick upp, bytte blöja, gav bebisen välling och bara höll henne nära. När mamman märkte vad som hänt kom hon springandes ner för trappen och sa att jag inte fick röra hennes barn, då skulle hon anmäla mig. Jag tyckte det var superjobbigt att bo i deras hus när de var så himla elaka och behandlade mig som luft, sa spydiga kommentarer hela tiden och bara avskydde att jag var där.

När torsdagen kom fick jag ett samtal att de hade hittat en ny familj till mig som behövde en au pair akut. Jag tyckte de verkade jättebra så jag åkte och träffade dem. De bodde i ett jättestort, fint hus i centrala Washington DC, hade ett barn som var 6 år, älskade att resa, var aktiva och ville verkligen ha en au pair att släppa in i sin familj. Jag frågade Cultural Care (CCAP) lite om varför de behövde en ny familj, om det funkat bra förut, om man får följa med på deras resor när de åker osv. De förklarade att den förra au pairen hade åkt hem för att henne mamma var sjuk, att allt funkat bra förut, att man alltid får följa med på alla resor. Allt verkade jättebra! Mamman och pojken var helt underbara och vi kom fram till att jag skulle byta till den familjen dagen efter. Efter att jag träffat dem, sett huset och allting åkte jag hem och packade alla mina grejer, förklarade för min gamla familj att jag skulle flytta dagen efter och bad om ursäkt för att jag varit till besvär. De svarade såklart inte. Dagen efter när mamman i den nya familjen kom och hämtade mig sa jag hejdå till min gamla familj och försökte få ett bra avslut men även då lät de bli att svara över huvud taget. De stod och tittade åt ett annat håll när jag sa hejdå och gick ut.

Och här börjar del två i min au pair resa. Den första familjen gjorde egentligen mig ingenting illa innan min rematch, det var ju bara en dålig match och något jag inte hade blivit lovad. Det var efter att jag bestämt att jag ville byta familj som helvetet började. Och det var fruktansvärda dagar. Det verkar kanske inte så här men det var liksom saker hela tiden som hände och de var så elaka. Jag kände ingen, var helt ensam i ett främmande land, fick ingen hjälp och stöttning från företaget utan allt var bara negativt och bökigt. Det var verkligen en lättnad att komma in till familj nummer två.

Jag kom till dem ungefär klockan 11 och då tänkte jag att jag skulle få lära känna dem lite och så. Men direkt då sa mamman att hon och pappan skulle iväg och komma hem vid 7-8 på kvällen. Jag och Max blev kvar hemma och jag reagerade lite på att de bara stack direkt när jag kom men jag fick lära känna Max tänkte jag. Jag hade ingen aning om hur någonting fungerade, larmet, köket för att laga mat, jag hade ingen mobil, ingenting! Tror ni de kom hem 7-8 då? Nej! Halv 12 kom de instapplandes aspackade båda två. Jag gick och la mig ganska precis efter att de kommit hem. Jag trodde jag hade hamnat i himmelen men jag var tillbaka i helvetet igen.

Jag orkar inte ta allt in i minsta detalj för det var så otroligt himla mycket som hände på det andra stället. Men några av alla grejer kan jag iaf berätta:

 • De var alkoholister! De drack minst en vinflaska var varenda dag. Dessutom körde de fulla hela tiden och jag var tvungen att åka med – behöver jag säga att jag var livrädd?
• Föräldrarna skrek och bråkade på varandra väldigt ofta, och då snackar vi GALET tjafs!!
 • Ungen var så ouppfostrad så ni kan inte fatta; varje morgon när jag skulle väcka honom vände han upp rumpan och fes på mig, han tryckte upp mat i ansiktet på mig och kastade maten på mig när han skulle äta, han kastade leksaker på mig hela tiden, bet, kastade och slog mig med saker så jag var alldeles sårig. Jag har aldrig haft några som helst problem med att ta hand om skitungar förut (jag hade i och för sig aldrig träffat någon så där hemsk unge tidigare), men det som gjorde hela den här grejen så komplicerad var att varenda gång jag sa till honom, tog tag i honom eller blev arg på honom var det MIG föräldrarna blev arga på. De tyckte att han skulle få göra som han ville för annars ställde han till en scen och det orkade de inte. Han sprutade ner mig varenda gång med duschen när han skulle duscha, och när jag försökte få honom att inse att man inte beter sig så förklarade mamman för mig att sånt får man räkna med.
• Jag fick inte äta mat med familjen utan jag skulle äta min mat i källaren eller efter att de ätit.
• När jag skulle göra saker med pojken, ex fika, fick jag betala min del av allting fast det klart och tydligt står i broschyrerna från CCAP att aktiviteter med barnen ska familjen stå för. Mamman drog alltså av pengar från min lön som de egentligen skulle stå för.
• Det visade sig att familjen hade haft 5 au pairer de senaste sex månaderna och det hade företaget inte sagt något om till mig. Tydligen var jag inte den första som upplevde att det här var en riktig kaosfamilj!

Bla bla bla jag kan fortsätta hur länge som helst. Som jag sagt var det massa smågrejer hela tiden som byggde på problemet och gjorde det stort. Och då måste ni förstå att det hände 50 grejer om dagen och föräldrarna i familjen satte käppar i hjulen för mig varenda gång. Jag tog upp problemet med föräldrarna flera gånger och vi satte oss ner och pratade. Jag sa att vi var tvungna att samarbeta om det här skulle funka och jag sa också att jag inte tänkte acceptera att bli slagen och få stora sår av bitmärken. De lyssnade inte utan avslutade hela mitt prat med att säga att det är sånt man får stå ut med när man tar hand om barn. Jag pratade med min kontaktperson flera gånger under tiden jag var där hos den familjen och sa att det inte alls fungerade men hon tyckte såklart även där att jag inte gett det en ärlig chans. Jag var så arg när det var det enda jag fick höra hela tiden från företaget, istället för att lyssna på det jag sa och försöka hjälpa mig att lösa problemet?!

För mig hade det inte varit några problem med att uppfostra den här skitungen. För mig var problemet föräldrarnas attityd till situationen, till mig, deras alkohol- och tjafsvanor, deras sätt att se ner på mig och deras otroligt nonchalanta syn på allt som hade med au pairen och barnet att göra. Jag var där i en månad och försökte verkligen men de ville inte lyssna och det blev ingen skillnad!
Droppen var i alla fall en onsdag när vi tillsammans skulle åka till Florida till deras hus. I sista sekunden fick jag veta att jag inte skulle med utan skulle bli kvar hemma själv hela helgen, fast de lovat att jag skulle få följa med på alla resor. När de åkte hade de stängt av värmen och ätit slut på all mat så det inte fanns något kvar till mig. Det var ju fortfarande februari så det var ju svinkallt ute och det kan jag säga att det var inne också utan värme. Bara en sådan grej som att de stängde av värmen när de åkte bort fast det visste att jag skulle vara hemma visar ju vilken attityd de hade emot mig. DÅ bestämde jag mig att här tänkte jag minsann inte heller stanna! Jag ville verkligen inte hem så jag ringde till min kontaktperson då samma dag och berättade att de stängt av värmen och att jag inte kunde stanna där för att det var svinkallt inomhus. Husen där är inte isolerade på samma vis som här, de blir kalla direkt om ingen värme är på. När jag pratade med kontaktpersonen sa hon att det var dumt av dem, att hon hade en middag hon skulle på men att hon skulle höra av sig på förmiddagen dagen efter. Jaha? Lämna mig där utan hjälp? Tack.

Det var en jobbig natt och det var så himla kallt. Dagen efter väntade jag och väntade på att hon skulle ringa.. På eftermiddagen hade hon fortfarande inte ringt tillbaka fast hon lovat och visste min situation, så vid tretiden ringde jag till henne igen. Hon visste ju redan allting som hänt eftersom jag berättat allt om vad som hände där hemma under alla våra tidigare samtal, så jag sa bara att jag ville byta familj för nu hade de gått över gränsen av vad som är ok. Hon la direkt på någon attityd och började fråga om jag trott att det var en lyxsemester jag hade åkt iväg på. Hon sa att jag hade alldeles för höga krav på familjer och att det inte fanns några familjer i min smak. Hon sa att det inte var familjen som var problemet utan att det var jag som var det. (Hmm undra varför de inte insåg att 5 au pairer på sex månader var lite för många och att det faktiskt var familjen det var fel på..) Jag blev såklart arg och förklarade att jag ville ha en tredje familj och det enda kravet jag hade var egentligen att det funkat med familjens tidigare au pairer och att de varit nöjda. Hon sa gång på gång att jag skulle boka min biljett hem för det fanns inga familjer till mig mer. Hon sa att jag skulle stanna 2 veckor för familjens skull men att jag sen skulle åka hem för hon kunde inte hjälpa mig. Vi pratade många samtal den dagen och hon hade verkligen bestämt sig; jag skulle inte få någon ny familj!

Hade det varit idag hade jag nog inte bokat min biljett hem för då hade jag nog ringt till högre chefer och andra kontaktpersoner, men efter nästan 2 månader med strul från dag ett och en massa kämpande från min sida kände jag bara att neej, det är inte värt det! Nu är det verkligen nog och jag orkar inte mer. Företaget och familjen har redan brutit sitt avtal och jag har ingenting här att stanna för. Jag fick inte den resan jag bokat och skulle inte få det heller hur länge jag än stannade.

Jag bokade min biljett hem den kvällen. Jag grät när jag gjorde det för jag ville så gärna vara kvar! Jag ville uppleva USA, lära mig engelska, träffa massa människor, leva och göra något annat. Jag ville inte låta de förstöra min dröm och min resa.. Men på något sätt kändes det redan som att det var försent, resan var redan förstörd och allt hade redan gått för långt! Dessutom var det inget alternativ att stanna hos den där familjen, och någon ny familj tänkte de ju inte ge mig. 

Jag ser inte det här som ett misslyckande från min sida. Jag är så otroligt glad att jag kom iväg, att jag vågade åka till USA helt ensam för att bo där ett år, att jag fick se lite av landet, träffa en del fina människor. Och tro mig, de där två månaderna jag var där gjorde mig starkare än vad ett helt ”vanligt” au pair år skulle gjort mig. Jag kämpade och hade det tufft varenda dag!

Däremot vill jag verkligen varna er för att åka med Cultural Care Au Pair om ni har planer på att åka som au pair. Jag vet flera som åkt med det företaget som har varit missnöjda och min resa borde avskräcka de flesta. Det som stör mig mest är att de inte ens har tagit ansvar när jag kom hem. Jag fick tillbaka mina pengar för flygbiljetten hem, but that´s it! Jag har betalat 16 000 kronor för den här skitresan och ungefär 4000 fick jag tillbaka. Jag fick tillbaka de pengar det kostade mig att ta mig hem därifrån helvetet, för att de inte höll sin del av avtalet! Pengarna jag sparat ihop för att ta mig iväg på världens resa behöll dem! Jag har haft en tvist med Cultural Care Au Pair sedan jag kom hem och inte en enda gång har de bett om ursäkt att de gjort fel och för att de behandlat mig så här. De vill ha bevis och så länge de inte har det står det ord mot ord, och då vinner tydligen familjen. Au pairen är inte värd någonting för varken företaget eller familjerna.. Cultural Care anser att de inte gjort något fel. Däremot har de plockat bort den sista familjen från företaget. Varför när de inte gjort något fel? undrade jag. Tror ni jag fick något svar? Nej.

Jag har valt att komma ihåg den här resan som tiden då jag växte som människa väldigt mycket, utvecklades, insåg att jag klarar det mesta motgångar och trots allt fick se en del av USA. Såklart ska jag tillbaka till USA igen och igen och igen för jag är helt förälskad i landet. Men CULTURAL CARE AU PAIR, amerikanska familjer som ansöker om au pairer och bortskämda skitungar är något jag tänker hålla mig borta ifrån många år framöver!