Jag tänker så mycket... På hur saker och ting hade kunnat varit, och hur det kommer och bli. Hade det varit bättre eller sämre om det blivit på något annat sätt? Kommer det bli bättre om man gör någon förändring nu? Hur hade det varit om mamma och pappa aldrig skiljt sig? Om jag inte slutat umgås med vissa? Om jag inte träffat Rickard? Om Josefin inte flytttat till Sthlm?

Ibland funderar jag för mycket. Inte bara på de där sakerna, utan på andra grejer.. Djupare saker. Jag tycker jorden är en läskig plats.. Och jag tycker många människor är läskiga med. Jag tycker livet är läskigt. Inte just att leva, men allt annat liksom. Man blir till, växer i mammas mage, pluppar ut, blir större och större, blir gammal och så dör man. Allt är så genomtänkt. Men hur? Ett liv är så litet för endel om man tänker på hur stort hela universum är, och om man tänker på hur många människor det faktiskt finns på den här planeten. Men samtidigt kan ett liv vara så stort för andra människor. Människor i afrika vet inte ens att jag existerar liksom, men för min familj och mina vänner betyder jag kanske jättemycket.

Och som när en person säger något till någon annan. Det kan vara en sak som personen inte ens tänker på att den kläcker ur sig. En liten skitsak liksom. Men den andra personen kanske tar illa vid/ blir glad/ irriterad/ lycklig. Man ska verkligen passa sig för vissa grejer. Man tänker kanske att man gör något bra, eller så tänker man inte alls. Men sen kan saker missförstås, uppfattas på fel sätt. En sådan liten sak kan förstöra så mycket. Och personen som sa något från början vet inte ens att någon reagerat på vad han/hon sa. Den ena är ovän med den andra. Och man vet inte ens om det.. Det kanske är någon som är sur på mig för något jag sagt, utan att jag vet om det? Någon liten grej jag sagt som jag till och med har glömt, kanske har skadat någon såå mycket.. Det kanske är någon som gillar mig jättemycket, är kär i mig, utan att jag vet om det..?

Jag fattar inte själv hur jag tänker ibland, men tänker det gör jag.. Så det knakar i hela huvudet.

Jag tror att många uppfattar mig på fel sätt. Precis som jag uppfattar många andra människor fel.. Man tänker bara på utsidan, inte insidan. "Åh, den där personen tycker att den är så mycket bättre än alla andra" - men egentligen kanske det inte alls är så. "Den där personen ska alltid vara så glad och tycka om alla" - men innerst inne kankse den mår jättedåligt. "Den där personen tål jag inte" - Varför? Avundsjuka kanske?

Jag trodde till exemepl inte alls att Ríckard var som han är nu när jag lärt känna honom. Innan hade jag en helt annan uppfattning om hur han var. Precis som jag hade med pappas nya. Hon är en helt underbar människa, men det trodde jag inte innan. Förlåt för det. Endel av mina kompisar trodde jag var på ett annat vis än de är.. Det är utsidan som strålar ut en viss känsla. Men för det är det insidan som räknas.